På sluttningen nedanför byn Possada på öns sydvästkust tar gräsängarna vid, fyllda av myrten och timjan, kantade av ogenomträngliga kaktussnår, naturens egen taggtråd. Bakom ett litet stenhus, som fungerar som stall, möter vi en äldre man som kommer bärande på ett lamm. Fåret har smitit igenom inhägnaden och hamnat hos den stora suggan som går och bökar i leran.
Hit hittar sällan genomsnittsturisten, som ofta inte kommer längre än till huvudstaden Alghero i det nordvästra hörnet av ön eller till den välkända smaragdkusten, Costas Smeralda. Få tar sig över till den motsatta sidan av ön, där tidens gång präglats av långsamma rörelser och förändringar. Traditioner från antikens Europa har bevarats väl, ett arv efter fenicier, kartager, romare, araber, bysantiner och spanjorer. Det är en region präglad av karga, ogästvänliga bergsområden som Gennargentubergen och den jungfruliga kustregionen Golfo de Orosei med sina vackra, nästan orörda stränder. Här finns en ödslighet som gör själen både lugn, harmonisk och ödmjuk.
Särskilt italiensk har Sardinien aldrig blivit trots att det tillhört Italien i drygt ett och ett halvt sekel.
– I deras ögon är vi nog alltför reserverade, fåordiga och tillbakadragna, men inget kan vara mer fel. Vi är inga bortkomna lantisar eller kusiner från landet, utan stolta, envisa och mycket generösa människor. Vi är sarder helt enkelt, säger Liviana Murgia som driver restaurangen Su Nuraghe i Possada.
[fakta nr="1"]
Åskan mullrar och östanvinden, il grecale, driver sjön i höga vågor långt upp på stranden in bland pinjeträden, som står som en skyddande mur framför husen längre in på land. I värmen inne på en restaurang kan vi beskåda skådespelet på tryggt avstånd samtidigt som vi lapar en fisksoppa, minosho, med färsk fisk från floden Possada.
Gastronomin på ön kännetecknas av egenproducerad mat som tillagas efter urgamla recept uppblandade med inslag av det moderna italienska köket. Nationalrätten är helstekt spädgris, maialetto, en delikatess som är vida berömd långt utanför landets gränser. Italienarna från fastlandet åker ofta över till Sardinien bara för att få njuta av denna rätt.
– Huvudingredienserna i matlagningen är av naturliga skäl allt vad fåren ger, som till exempel mjölken som används för att göra pecorinoost, säger Liviana.
[fakta nr="3"]
Nästa dag skiner solen igen. Vi åker från kusten in i landet och passerar öns hjärta, staden Nuoro vid foten av bergsmassivet Monte Ortobene, som är känd för att ha fött en pristagare i litteratur, Grazia Deledda. Han fick priset 1926 för ett författarskap rotat i Barbagias bergsbyar i området.
Efter en timmes resa på slingrande serpentinvägar passerar vi krönet på den sista bergsryggen och ser den lilla fiskebyn Cala Gonone långt där nere i dalen. Den ligger i slutet av en brant väg som vrider och bänder sig mellan pinjeträdsbevuxna raviner och till slut mynnar ut i havet. Himlen är blå, havet lugnt och sikten sträcker sig mot horisonten.
I byn ligger ett litet familjehotell, Costa Dorada, beklätt med murgröna och vinrankor, en naturens egen paketering à la konstnären Christo. Här serveras fisk och havets alla läckerheter i överdåd. Från byn kan man ta båten till nästan orörda stränder med fantastiska bad, suverän snorkling och häftiga klippformationer och grottor.
[fakta nr="2"]
På vägen upp till smaragdkusten gör vi ett stopp i Oliena vid foten av berget Supramonte. Här ligger ett elegant gömställe, som använts av en rad kändisar sedan det byggdes i mitten av 1960-talet. Stjärnor som Madonna, Richard Gere och Claudia Schiffer har tagit in här för att koppla av och komma bort ifrån den mediala kändisjakten. Restaurangen är en av de bästa på ön.
– Redan för 50 år sedan, långt innan ekoturism hade blivit ett begrepp, hade vi klart för oss att allt vi gjorde på Su Gologone skulle vara i samklang med naturen, säger madame Pasqua som driver stället.
Hennes intresse för smak och stil, inredning och konst har präglat hotellet, med inslag av pastellfärgade tyger och en blandning av gammalt sardinskt hantverk och modern konst. Restaurangen är fullsatt och i den gigantiska öppna spisen står spädgrisspetten uppställda på rad.
Nästa paus blir staden Porto Cervo i Olbiaprovinsen längs smaragdkusten. Hit kom den stenrike fursten Aga Kahn på 1950-talet, köpte upp nästan hela kustområdet och börja bygga upp ett semesterparadis för rika utlänningar.
[fakta nr="4"]
Väl tillbaka i Possada slår vi oss åter ned på den lilla charmiga tavernan Sa Rocca. Utsikten över dalen nedanför staden är magnifik. Plötsligt hör jag det karaktäristiska knattret från den lilla mopedlastbilen. Det är Mario, den gamle mannen vi mötte redan första dagen, som nu är på väg hem efter en arbetsdag nere på sin lantliga kolonilott. På flaket har han lastat aubergine, apelsiner, en korg med fikon, lök och sallader av olika slag. Han är smutsig och dammig efter dagens hårda arbete, men strålande glad. Han skjuter upp kepsen, torkar svetten ur pannan och bjuder oss på några färska fikon.