Platsen är ett märkligt laboratorium, där det luktar både sjukhus och stall. Här pågår något slags experiment med djur. Bokens jag är en av de vita labb-rockarna här, verksam bland plasthandskar, lysrör, plåtskåp och burar i en byggnad som skjuter upp ur den skånska slätten.
Vad är det som pågår? Tidsödande experiment som inte kunnat försiggå i fält i varje fall. De verkar på en gång vetenskapligt precisa och märkligt oklara. Vad går det hela ut på? Det tycks handla om att isolera upplevelser, att kontrollera hjärnaktiviteter och beteende. Svårigheten, som laboratoriefolket klart ser, är att det är omöjligt att förstå ett djur utan att samtidigt förstå dess miljö. Det visar sig att här inte finns enbart djur- insekter, fiskar, fåglar, grävlingar - här finns också miman. När laboratoriepersonalen är klara med experimenten och har kodat in alla djurs hjärnor och därmed diverse olika sätt att uppfatta världen, är de inte säkra på vad miman kommer att svara, vad som kommer att hända. Så vad är då miman?
Är det en sentida släkting till Harry Martinsons Mima i Aniara från 1956? Miman där var ett slags allvetande dator, en tänkande maskin, något som innehöll mänsklighetens eller kanske omänsklighetens minnen.
I Ina Rosvalls korta, datummärkta, prosalyriska texter verkar miman både löftesrik och oroande. Miman kan producera biologisk vävnad och en dag händer något uppseendeväckande: i vätskan bildas något som liknar fiskfjäll. Miman förändras också hela tiden. ”Inget försvinner i miman, den blir aldrig densamma som den var innan.” Miman växer men vad kommer att hända? Biologerna försäkrar att de kan fortsätta att koda in djurens upplevelser i miman men här finns inte bara en växande mima utan också en växande oro. Miman växer snabbt, i riktningar som inte är planerade. Om miman utvecklas själv, vad blir den: något mer än förutsättningarna som skapats?
Laboratoriet med sitt innehåll av djurexperiment, avkodningar och komplikationer är en miljö i boken men här finns också kontrasterande scener ur ett så kallat vardagsliv. Ett hem med en man, två döttrar, frukostar, gympapåsar och en svärmor som är sjuk och åldrad. De delarna av boken gör helheten så mycket kusligare: vad är egentligen mest hemma? Är alltsammans ett laboratorium? Vad är känslor? Strömmen av dopamin? De två miljöerna intill varandra osäkrar texten på ett effektivt sätt. Allt blir både verkligare och overkligare. En dag hittar bokens jag en harunge som hon plockar med sig in på laboratoriet. Vad betyder det? Gradvis förändras saker och ting. Vad kan vi uppleva? Vilka är medvetandets gränser och vad innebär de? Det är den typen av frågor som boken väcker.
Ina Rosvalls debut är inte alldeles lättläst i sin blandning av precision och gränsöverskridande glidningar. Texterna är rätt korta men starkt förtätade. De kräver uppmärksamhet. Harungen är en både gåtfull och fascinerande historia.