‒I början ringer det hela tiden, och folk undrar hur du mår. Men efter någon månad tystnar telefonen. Ta kontakt med oss då, här finner du gemenskap och förståelse!
Ivar Johansson, Mona Granlund och Laila Johansson miste sina respektive för ett antal år sedan. I Kamratföreningen Änkor och Änkemän har de hittat vänskap, meningsfyllda aktiviteter och mycket glädje.
Riksförbundet för änkor och änkemän kom till redan under slutet av 80-talet på grund av det dåvarande lagförslaget om änkepensionen. Så småningom bildades ett antal lokalföreningar ute i landet, varav en i Eskilstuna. För ett drygt år sedan ombildades den till en fristående ideell förening; Kamratföreningen Änkor och Änkemän, med egna stadgar och eget medlemsregister.
[fakta nr="1"]
I dag är de runt 90 medlemmar i åldrarna 60+ och uppåt, som leds av ordföranden Laila Johansson.
‒Vi har en viss omsättning på medlemmar, av naturliga skäl. Många har varit med oss i många år nu, och vissa klarar inte längre av att ta sig till oss. Men till speciella tillställningar kan vi hämta dem som vill komma, berättar hon.
Två dagar i veckan, onsdagar och lördagar, har föreningen drop in i lokalerna som lånas av Studieförbundet Vuxenskolan.
‒En bra och enkel idé för den som är nyfiken på oss kan också vara att hänga på när vi har lunchträffar, första tisdagen varje månad. Vart vi går annonseras i lokalpressen, och många uppskattar sällskapet. Att äta ensam varje dag kan ju vara fruktansvärt tråkigt. Vi har väldigt trevligt tillsammans, och tar hand om varandra.
‒Många som hittar till oss tycker att detta är det bästa som hänt dem på länge. Och föreningen kan också fungera som en avlastning för barnen, som tycker att det är dags för mamma eller pappa att knyta nya kontakter.
Vissa nya medlemmar kommer snart nog efter att de blivit ensamma, för andra har det gått några år innan de söker sig ut i gemenskapen. Ibland kan man behöva ta hand om sig själv lite först, innan man orkar ta steget ut i en samvaro.
‒Det är så olika, och man får vara lyhörd inför det. Alla har vi ju gått igenom samma procedur, och varit lite vilsna när vi först mötts.
Ivar Johansson har varit änkling sedan hösten 2014. Han bestämde sig ganska snabbt för att det var dags att träffa andra i samma situation. I början på nya året gick han på en föreningsträff och är i dag engagerad i föreningens aktiviteter tre dagar i veckan.
‒Min svåger var redan medlem och ringde mig direkt för att berätta var jag kunde hitta social och trevlig samvaro. Barnen hade sett till att jag hade det bra, och de har ju sina egna liv och kan inte serva pappa hela tiden. Min bekantskapskrets hade krympt, och släkten minskar ju den med. Jag är väldigt glad att jag tog tag i mitt liv och fattade beslutet att komma hit, annars hade jag aldrig träffat så här många nya, trevliga människor. Jag ser fram emot varje möte.
Detsamma säger Mona Granlund, som varit ensam sedan 2007 och som följde med en väninna till föreningen i början av året därpå.
‒Det är så roligt att komma hem sen, när man varit här några timmar och träffat trevliga människor att umgås med. Vardagen går inte så långsamt efter det. Och här har vi kul, här pratar vi inte sorg – om man inte vill det förstås. Det är fullt tillåtet att visa sina känslor. Men det är sällan någon är riktigt ledsen hos oss. Sorgen och alla minnena finns kvar hemma när man kommer tillbaka. Här har man sin ventil, och här får man vara glad mitt i sorgen, konstaterar hon.
Som ordförande får Laila Johansson ibland ta emot telefonsamtal från människor som behöver tala om de tyngre känslorna mer enskilt.
‒Jag har tystnadsplikt, så till mig händer det att människor ringer för att prata. Reaktionerna i sorg är så olika och det måste självklart få vara känslosamt också i föreningen.
En och annan medlem går förstås vidare i livet med en ny partner, men kan vilja fortsätta vara medlem ändå. Och självklart händer det att kärlek uppstår mellan medlemmarna, som en bonus.
‒Javisst, det är ju inte konstigt alls. Syftet måste vara att gå vidare och inte fastna på ett och samma ställe i sorgen. Efter en tid gör det kanske inte lika ont längre, och man börjar längta efter tvåsamhet igen. Under min tid i föreningen har ett par gift sig, och ett antal inlett särboförhållanden, konstaterar Laila Johansson, som själv blev änka 2005.
‒Vi hade nyligen flyttat till Eskilstuna när maken blev sjuk. Vi hann aldrig bygga upp något nytt kontaktnät, så för mig betydde det mycket att hitta vänner och gemenskap bland likasinnade i föreningen.