Dagens jubilar Kaarina Sundbergs första flytt gick från hemstaden S:t Mikkeli i Finland till Sundsvall i Sverige. Hon var 20 år gammal och studerade till sjuksköterska.
‒Jag hade läst svenska i skolan och kunde läsa och skriva på svenska, men jag vågade inte prata, berättar hon.
Flytten till Sverige skulle bli den första av många. I framtiden skulle arbeten relaterade till Svenska kyrkan att ta henne till Afrika, Australien och Indien. Men innan dess hann hon bo i Uppsala, där hon arbetade som röntgensköterska och gifte sig med kärleken Mats.
De fick två barn tillsammans i Uppsala innan det var dags för den första flytten utomlands.
‒Jag och Mats började arbeta på Svenska sjömanskyrkan i Australien. Jag var husmor och bakade bullar åt svenska sjömän, Mats var assistent åt prästen. Jobbet som husmor var intressant men jobbigt, jag arbetade från åtta på morgonen till tio på kvällen, berättar Kaarina.
När Mats pappa blev sjuk bestämde sig Mats och Kaarina för att flytta hem till Sverige igen och Flen blev deras nya hemstad. Planen var att stanna där i något år, det slutade med totalt nio år i Flen.
Kaarina började arbeta som röntgensköterska igen, men nu i Katrineholm. Mats arbetade som lärare på Stenhammarskolan i Flen.
Kaarina utbildade sig också till vårdlärare i Oskarshamn och hon hann bland annat arbeta för Kalmars landsting som utbildningsledare innan det var dags för nästa stora flytt utomlands.
Nu gick flyttlasset till Zimbabwe i Afrika, där Kaarina med sin erfarenhet som vårdlärare arbetade på en internatskola för unga kvinnor.
‒Vi var få lärare och många elever, det var jobb dygnet runt. Men det var en av de bästa tiderna, mycket på grund av eleverna. Zimbabwe har en väldigt mansdominerad kultur och sjuksköterska och lärare är de två yrken som kvinnor känner till är möjliga för dem. Eleverna på skolan var väldigt positiva och glada, de visste att de skulle tjäna egna pengar och att de skulle kunna sätta ner foten mot männen om de ville, säger Kaarina.
Kaarina och Mats stannade fem år i Zimbabwe och de hann båda fylla 50 år under tiden de var där.
‒Vi hade en väldigt bra tid i Afrika. Det enda problemet var bristen på vatten. Vattnet var sjukhusets stora problem, tankbilar med vatten fick köra dit. Men eftersom vi hade bil kunde vi åka en gång i veckan och hämta vatten två mil bort där det fanns, säger Kaarina.
Försommaren 1991 var det dock dags för paret att komma hem igen.
Det Sverige de kom hem till var väldigt olikt det land de hade lämnat för fem år sedan. Sverige hade gått in i en ekonomisk kris.
‒Innan vi lämnade Sverige för Afrika fanns det jättemycket jobb att söka, när vi kom hem var det anställningsstopp på många arbetsplatser, berättar Kaarina.
Men de fick båda jobb i Kramfors, Kaarina på ett vårdgymnasium och Mats på en utbildning för biståndsarbete.
Men snart öppnade sig en ny möjlighet att flytta utomlands. I januari 1993 flyttade Kaarina och Mats till Tamil Nadu i Indien för att starta upp ett projekt för att lära lågkastiga kvinnliga analfabeter att läsa.
‒Vi delade på jobbet men Mats var alltid ansiktet utåt. Det var en väldigt annorlunda kultur där kvinnorna inte fick göra mycket själva. Om jag behövde gå till banken behövde till exempel prästen följa med mig.
Även för Mats blev tiden i Indien en period med många kulturkrockar.
‒Det var tufft i Indien. Det var väldigt varmt, var det under 35 grader någon dag så tyckte man det var skönt. Vi bodde 50 meter från en stor väg med trafik dygnet runt. Det var också svårt att hantera korruptionen som vi i Sverige inte är vana vid. När vi kom hem sa våra barn att mitt hår och skägg hade blivit vitt.
‒Men det vi byggde upp, det blomstrade. Det måste satsas på kvinnorna, kastsystemet är väldigt starkt ute på landsbygden trots att det egentligen är avskaffat. Kan de lågkastiga kvinnorna inte heller läsa är det svårt för dem att förstå att kastsystemet inte längre är lagligt, säger Kaarina.
Under tiden i Indien försökte Kaarina och Mats lära sig språket Tamil.
‒Det var väldigt svårt. Många är väldigt kritiska mot invandrare som kommer till Sverige, men det vi måste tänka på är att det är svårt att komma till ett nytt land. Jag själv har ju varit invandrare på fyra olika kontinenter så jag vet hur besvärligt det är att försöka lära sig ett nytt språk, särskilt om det är ett helt nytt alfabet, säger Kaarina.
1996 flyttade Kaarina och Mats till Eskilstuna, och de har bott där sedan dess. Under den tiden har Kaarina bland annat arbetat i Arboga på Komvux undersköterskeutbildning och Mats har arbetat på Rekarnegymnasiet och på Komvux.
‒Nu flyttar vi inte mer. I alla fall inte så långt, säger Kaarina.
I dag fyller Kaarina 80 år men födelsedagen firades redan i lördags, med en mottagning hemma för inbjudna gäster.