På en gård utanför Österåker trivs Annika Strömberg bra med sina tre hästar, sin hyresvärd och gårdens höns.
– Jag trivs bra ute på landet, att bo i staden har aldrig varit något för mig, berättar ryttaren som vuxit upp i Dala-Järna.
Intresset för hästar väcktes tidigt. När Annika Strömbergs syster skaffade sin första häst i början av 80-talet smittades även Annika Strömberg av hästhysteri.
– Jag var helt hästtokig och gjorde allt för att få leva hästlivet. Jag frågade alla stall och alla med häst, om jag fick hjälpa till med något. Kunde jag få klappa hästen också? Någon gång fick jag sitta upp och de ledde runt mig på hästen, då var jag skitlycklig, skrattar Annika Strömberg som i dag driver en blogg om hästlivet.
Intresset falnade inte utan fortsatte att spira, dels som en gemensam nämnare med systern, men också i en gemenskap med andra stalltjejer.
– Det var annorlunda då. Ville vi rida, fick vi verkligen slita för det. Våra föräldrar var inte hästmänniskor, de hjälpte till så gott de kunde men vi hade ingen draghjälp så. Till exempel hade vi ingen transport, så jag minns att vi vid tillfällen faktiskt red till tävlingsplatsen.
Det första starka tävlingsminnet som Annika Strömberg berättar om är från Ponnyallsvenskan, när hon var 12 år. Då åkte hon tillsammans med sex andra tjejer från orten iväg på ett flerdagarsläger.
– Det var en så rolig grej. Men jag började tävla på allvar när jag var 22 år.
Då var det främst hoppning som stod på schemat, men även fälttävlan och dressyr. Det sistnämnda har följt med Annika Strömberg och just nu är hon bättre än hon någonsin varit.
– Jag siktar på att kvala in till medelsvår A i år. Nivån jag är på nu har jag aldrig varit på tidigare. Det är roligt att sätta upp mål och se sina framsteg, även om tävlingsbiten är liten jämfört med vardagen.
För i just dressyren är det några få minuter man får visa en putsad yta.
– Majoriteten av hästlivet handlar om logistik, att ta hand om hästarna och se till att de har de bra. Jag sköter också mitt eget stall och lägger säkerligen en två-tre timmar om dagen i stallet utan att rida. Men jag ser det fina i det också. Skiner solen in genom fönstret, som i morse, när jag donar i stallet kan jag stanna upp och tänka att det är vackert. Man får aldrig en wow-upplevelse på tävling, utan det är hemma i stallet det händer.
Det är det som gör att Annika Strömberg väljer en livsstil där andra intressen eller långväga semestrar inte får plats vid sidan av jobbet som stödassistent.
– Jag kommer fortsätta med hästarna så länge jag, och de, lever. Jag har sålt en häst en enda gång, sen har jag aldrig klarat av det igen. För mig är relationen till hästarna som att ha barn.
Ryttaren ser en oroande trend inom ridsporten.
– Det har blivit så mycket av en materialsport, vilket jag tycker är oerhört synd. Det går precis lika bra att älska sin häst och att bli en avancerad ryttare utan märkeskläder eller svindyr utrustning. Dyra kläder blir också skitiga, bokstavligen. Jag lägger hellre pengarna på en riktigt bra tränare, så att jag utvecklas.