Lena Anderberg hade inte kunnat föreställa sig att hon skulle bli så sjuk. Hon är, som hon själv säger, mitt i livet. Hon och maken Lars gör många resor. Familjen får mycket tid och omtanke. Och hon jobbar som timvikarie på Isabellagården, snart fyra år efter ålderspensionen.
– Jag älskar ju att jobba och vi gamla uvar behövs i vården. Jag hade nog bara varit hemma i två månader när de ringde och sedan dess har jag hoppat in. Fram till den 13 juli i år, säger Lena Anderberg, som har valt att medverka i artikeln endast i texten, inte på bild.
Hon säger att hon alltid har varit frisk. Därför var det så främmande att en läkare skulle kalla henne "en svårt sjuk cancerpatient".
Det började i våras, med en blödning från underlivet. I midsommarveckan fick hon tid för undersökning hos en gynekolog, som inte kunde se något annat än att livmodern var något förstorad.
– Vi åkte iväg för att fira midsommar och hela tiden kände jag att det var något som var fel. Det kändes som att jag hade något i kroppen som inte var jag, berättar Lena Anderberg.
Sommaren har präglats av flera besök hos gynekologer och läkare, undersökningar och provtagningar – och av blödningar, smärtor och en stor oro. Kan det vara cancer? Lena Anderberg ställde frågan till sjukvårdspersonalen flera gånger och fick lugnande svar, men skräcken för ett sådant besked fanns där ändå.
Under en husvagnsresa till södra Sverige fick hon ett samtal från sin läkare, som då hade analyserat de nya proverna.
– Han sa "det ser inte bra ut, Lena". Han ville att jag skulle komma hem så att han kunde röntga.
Det var den 8 augusti, minns Lena Anderberg väl, för det är makens födelsedag. Läkaren sa att hon var välkommen för undersökning och röntgen, på cancerkliniken.
– Cancerkliniken?! Då blev jag så jädra ledsen, säger Lena Anderberg.
Ögonen blänker av tårar när hon berättar om den efterföljande tiden. Hon fick veta att hon hade cancer i livmodern. Tumören var aggressiv, cancerformen relativt ovanlig – och Lena Anderberg, som fick förklarat för sig att hon var svårt sjuk, skulle remitteras till Universitetssjukhuset i Linköping för operation.
– Dit var det väntetid. Jag frågade om Lena kunde få operationstid snabbare på något annat sjukhus, vi kan ju åka vartsomhelst i landet bara Lena blir opererad. Men då fick vi veta att det finns ett avtal mellan Sörmland och Östergötland och att Mälarsjukhuset måste remittera dit. Läkaren talade om för oss att om de remitterar någon annanstans så blir det dyrare för landstinget, säger Lars Anderberg.
Beskedet upprörde honom. Det hade nu hunnit bli första veckan i september och valen – bland annat till landstingsfullmäktige – stod för dörren. Lars Anderberg besökte valstugorna på Gyllenhjelmstorget och frågade en lokal politiker som är engagerad i både kommunen och landstinget om avtalet.
– Han var ute och cyklade, eller så ljög han för att inte förlora några röster. Han sa att det inte stämde, utan att det fria vårdvalet gäller.
Samma kväll tog Lars Anderberg en promenad i Stadsskogen för att rensa huvudet. Av en händelse mötte han Fredrik Lundgren (L), tidigare kommunpolitiker som i dagsläget har uppdragen som hälso- och sjukvårdslandstingsråd och ordförande för landstingets hälso- och sjukvårdsutskott.
– Han var ute och sprang men tog mitt nummer och lovade att ringa upp. Det gjorde han, efter klockan åtta, och han bekräftade att det här avtalet finns, säger Lars Anderberg.
Fredrik Lundgren bad att få Lena Anderbergs uppgifter. Dagen därpå fick hon ett samtal från Mälarsjukhuset – hon hade blivit överflyttad till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den 25 september opererades hon.
– Cancern hade inte spridit sig. Operationen gick bra, och nu väntar jag fortfarande på svar från biopsin för att få veta om vi ska gå vidare med cellgifter eller strålning, säger hon.
Hon vet inte hur många dagar eller veckor tidigare hon opererades, jämfört med om hon hade väntat på en kallelse till Linköping. Hon understryker att hon är evigt tacksam för att det gick att flytta henne till Akademiska sjukhuset. När det gäller vården och personalen, i både Eskilstuna och i Uppsala, har Lena Anderberg inget att klaga på. Men avtalet, beskeden och överflyttningen har fått henne att fundera över det hon varit med om. Är det som läkarna sa till henne, eller vad gäller?
– Jag är med i den här artikeln för att hjälpa andra kvinnor i min situation. Jag vill uppmana alla att stå på sig. Man ska inte bara nöja sig med det doktorn säger. Hade jag gjort det så kanske jag hade varit död i dag, säger hon.
Det senaste halvårets erfarenheter har väckt frågor även hos maken Lars Anderberg. Varför gäller inte det fria vårdvalet hela vården? Kan det stämma att ekonomin styr, inte patientens bästa? Ska det krävas kontakter med en Fredrik Lundgren, i valtider, för att få saker att hända?
– Det är inte en jämlik vård. Jag kan inte acceptera att det är så i vårt samhälle, säger han.