Frågan är både aktuell och relevant. Försäkringskassans nya siffror, som publicerades i måndags, visar att antalet som sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa har fördubblats på fem år och att orsaken framför allt är stress.
Med det i bakhuvudet tänkte jag ge mig på att besvara frågan innan boken kommit ut. Jag tror att det största problemet är vi själva.
För helt ärligt har det aldrig gått åt mindre tid för att kunna ställa mat på bordet, hålla familjen hel och ren, och skaffa tak över huvudet. Det tar kortare tid att förvärvsarbeta ihop till en limpa, än det gjorde att gå ut och plöja åkern, ta säden till kvarnen och baka brödet.
Samma sak gäller kläder och möbler, för att inte tala om tvätt. I stället för att bära hem och värma litervis med vatten har vi i dag dusch för oss själva och maskiner för resten, som gör att vi slipper ägna flera timmar åt att skrubba.
På så sätt borde vi ha mer tid än förr åt att ligga på soffan och ta igen oss. Men – och här kommer pudelns kärna – det gör vi inte.
I stället fyller vi tiden med ”livskvalitet”. Som att laga perfekta middagar, yoga, resa, inreda, renovera, arbeta kreativ och – inte minst – dela med oss av vår ”vardag” på Instagram och Facebook. Gärna i bildformat, kombinerat med slogans som ”smartaste bästa tjejgänget”, ”megamys” eller något med power.
Powerwalk, powernap och #girlpower. För ja, tjejer är kraftigt överrepresenterade i den stressrelaterade sjukskrivningsstatistiken, trots att vi skyltar med allehanda aktiviteter för att ”ladda batterierna”.
Eller så är det just därför.
Även om vi föds med olika utgångslägen och förutsättningar, har alla svenska medborgare fler möjligheter än någon tidigare generation. Högre utbildning har aldrig varit lika tillgängligt. Arbetslivet aldrig så varierat och stimulerande. Fritids- och nöjesutbudet är oändligt. Livsmöjligheterna likaså.
Och – hör och häpna – alla dessa val och möjligheter är stressande. För med möjligheter följer förväntningar, både från omgivningen och en själv.
I ett reportage i DN beskriver en KBT-terapeut hur kvinnor hon möter, oavsett samhällsklass, vill leverera på alla plan – jobbet, hemmet, gymmet och fritiden – vilket kanske fungerar ett tag, men inte i längden. Så om stress och brist på välmående är klyftan mellan verklighet och förväntningar, finns det alltså sannolikt ingen annan tid och plats där det utrymmet har kunnat växa sig lika stort som här och nu.
Den nya tiden märks även i populärkulturen, där en av 1990-talets populärare tv-serier var ”Svensson, Svensson”, som handlade om en familj i ett radhusområde i Örebro, där pappan var brevbärare och mamman banktjänsteman. Två decennier senare kretsar underhållningen kring familjerna på Solsidan i Saltsjöbaden, och en livsstil som de flesta bara kan drömma om.
Succén har efterföljts av ”Finaste familjen”, som är inne på sin andra säsong, med Östermalmsvåningar, ekonomiskt oberoende, småbarnsföräldrar i karriären och fokus på yta och sociala relationer. Där visar en av karaktärerna, som driver ett Instagramkonto, på klyftan mellan verkligheten och bilden av verkligheten, som i flera fall är desamma som utrymmet mellan verklighet och förväntningar.
Därför är lösningen för många att tagga ner, prioritera och inse att livet handlar om att välja och välja bort, samt att ingen lever sitt liv som det skildras i sociala medier.
Det betyder inte att vi ska sluta drömma eller kämpa för det vi vill uppnå. Men vi får inte smälla rakt in i den berömda väggen, när en vanlig lördagsmorgon är fjärran från kändisarnas Instagram.