Men nu. Bubblan har med åren blivit som en schweizerost. Världen tar sig in i den varje dag och vissa händelser gör större hål än andra. Som när olyckor och våldsbrott rycker barn från deras föräldrar och liv tar slut precis i den stunden på året då kontrasten mellan mörker och ondska och vårljusets hopp är som störst.
Små barn, små bekymmer.
Det tänker jag på den där natten när min lilla bebis som plötsligt är blivande student inte kommer hem. När han inte svarar på sms eller telefon och tiden bara rinner. Ni vet hur det brukar formuleras i nyheterna: "NN är försvunnen efter en fest".
Hur många tankar hinner passera för varje minut som paniken stiger? Jag skulle vilja veta, för den här natten slår nog min hjärnas aktivitet personligt rekord. Tankarna mal och mal.
Om vi inte hör något är han väl okej? Men om han inte hör av sig, beror det då på att han inte kan höra av sig? Varför, i så fall? I vilket läge ringer vi polisen? Vad sa han egentligen innan han åkte? Vem var han egentligen med? Okej, sluta nu. Han är myndig. Han kan vara borta i två veckor om han vill och vi har inte med det att göra. Men han brukar ju alltid höra av sig. Varför hör han inte av sig? Men å ena sidan: vad kan hända? Å andra: vad kan inte hända? Trafik kan hända, på så många vis. Brunnslock kan ligga på sniskan. Folk trillar hela tiden och slår sig illa. Och hur är det nu med slukhål? Det går att sätta mat i halsen och kvävas. Taket kan ramla ner i ens huvud. Det händer att folk helt utan anledning slår ner någon. Det går att trilla ner på ett järnvägsspår och bryta benet eller från en brygga och få kramp.
I ett annat läge skulle jag kunna skratta åt galna tonårsmorsans nattliga sammanbrott. Men när fåglarna börjar kvittra på morgonkvisten och det fortfarande inte har plingat till i mobilen och ingen nyckel har vridits om i ytterdörren, då är det lätt att hålla sig för skratt.
Så varför sa de inte hela meningen? "Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer".
Jag vet ju varför. Det har ingen betydelse hur bekymrade vi är. De stora barnen måste ut och erövra världen och det ska de göra på egen hand. Mammor och pappor kan ge råd och stöd men där tar det stopp. Så ska det vara. Vi kan bara försöka lägga en grund. Resten bygger barnen själva.
Den här natten får ett bra slut. När det är dags för oss utvakade föräldrar att gå upp efter en förfärlig natt, ringer han till slut. Absolut inget har hänt, allt är bra. Allt är bra och först nu kommer tårarna. Jag gråter av lättnad och för att jag vet att det finns andra föräldrar som har fått andra besked. Det otänkbara, omöjliga beskedet, att det barn som några timmar tidigare gick ut för att träffa kompisar aldrig mer kommer hem.