Att barn på väg hem från skolan i en svensk stad blir nedmejade i ett förmodat terroristdåd är nästintill omöjligt att ta in. Likväl befarade vi alla att något fasansfullt skulle kunna ske förr eller senare också här hos oss. Beredd kan man ändå inte vara. Förhoppningar fanns om att det vi fruktat aldrig skulle slå in.
Och även fast man vet att det på det stora hela är försvinnande få personer som med berått mod kan köra in med en bil i en folkmassa så ser vi ju tyvärr att det hänt vid flera tillfällen runt om i världen.
Att det hänt tidigare var kanske också räddningen för ett stort antal fredagsflanörer på Drottninggatan. Sorgligt och turligt nog fattade många direkt vad det handlade om och kunde sätta sig i säkerhet när lastbilen kom rusande på sin vansinnesfärd.
Det är inte svårt att föreställa sig paniken och skräcken.
Ingen människa ska behöva vänja sig vid detta.
Mitt i vemodet uppmanar myndigheter och politiker befolkningen att leva som vanligt. Det är ju rimligt, men säkert lättare sagt än gjort för dem som blivit personligt drabbade av denna tragedi, som mist anhöriga eller fått skador och men för livet, som sett scener ingen ska behöva se, som tillbringat skräckfyllda timmar inlåsta i en butik eller suttit fast på ett tåg utan vetskap om vad som händer utanför.
Men på något vis återgår vi andra till vardagen. Det finns ju faktiskt inget annat val. Vi hänger lite tvätt, svär över att cykellåset kärvar, går till affären och köper hem filmjölk och någon påsklilja, kokar makaroner och nattar våra barn, precis som vanligt. En tröst är all medmänsklighet som visats efter dådet.
Samtidigt är vi nog en och annan som spanar efter närmaste nödutgång och tar fram en preliminär beredskapsplan för hur vi själva ska agera om vi råkar hamna i närheten av en skenande lastbil eller en väska med mystiskt innehåll.