Till att börja med:
BRAGDGULDET!
Sveriges fotbollslandslag MÅSTE få bragdguldet 2017.
Sorry, Anna Nordqvist. Din golfseger i körtelfeberns spår var stor tidigare i år men det här är större.
Det här är nämligen det sjukaste, häftigaste och läckraste drama jag skådat.
Tror aldrig jag varit så nervös.
Den andra halvleken kändes lång som en svartvit Ingmar Bergmanfilm innan domaren äntligen blåste av.
Jag orkar inte mer.
För att citera den skicklige kommentatorn Lasse Granqvists ord vid ett straffdrama i hockey för några år sedan.
Sverige kom till Milano.
De parkerade bussen i närheten av det egna straffområdet.
Sedan spelade de gnetfotboll skickligare än italienarna själva någonsin gjort.
Och nu är vi i VM.
Fattar ni det, gott folk.
VI ÄR I VM.
Janne Andersson tog över som förbundskapten efter Erik Hamrén inför det här VM-kvalet.
En rad profiler valde då att lämna landslaget.
Bland annat en viss Zlatan pensionerade sig från blågult.
I stället fick Andersson bygga ett nytt lag.
Och som han gjort det.
Att i två matcher hålla nollan mot Italien är makalöst bra och även om italienarna hade 98 procent av bollinnehavet så blev Sverige faktiskt snuvat på två straffar i matchen.
Därför tycker jag inte kapten Granqvist och hans besättning ska be om ursäkt.
För det är precis som AFC:s tränare Michael Jolley sa sedan hans lag åkt ur Allsvenskan:
Fotboll handlar om att göra mål.
Det gjorde inte Italien.
Därför är vi i VM nu och där får vi dessutom med en Eskilstunakille i form av Sebastian Larsson.
För som jag skrev i min förra krönika.
Han är bättre än någonsin.
Lite handboll till sist.
Guif åkte till Skåne för att försöka bryta en trist svit.
Det gick inte alls.
Malmö vann lekande lätt även om siffrorna 27–24 skulle kunna få den som inte följde matchen att tro på en hyggligt jämn historia.
Du ska dock veta att Malmö ledde som mest med elva i andra halvlek. Och även om Guif ryckte upp sig så var Eskilstunakillarna aldrig nära.
Det var slarv här, missade avslut där. Dessutom fick jag en känsla av att Guif inte riktigt trodde på sig självt långa stunder.
Att få stryk i Baltiska hallen är förstås ingen skam. Malmö är enda laget som slagit Kristianstad och är tillsammans med Alingsås det största hotet mot mästarna.
Ändå tycker jag att Guif borde kunna stå upp bättre.
Tålamod pratades det om innan.
Det hade spelarna glömt när de klev in på planen.
Och straffet när matchplanen inte följdes var skoningslöst.
Malmös kontringar var sylvassa och skar som träknivar genom mjukt smör.
För Guif är det nu bara att ta ny lärdom.
Laget är en bit efter de bästa, men kan säkert närma sig framöver.
Nu väntar härnäst Hammarby hemma, Aranäs borta och Ystads IF hemma.
Får vi be om tre raka, tack.
En skön segersvit tror jag nämligen hela spelartruppen skulle behöva just nu.