Den här säsongen har Zourab tagit ordenliga kliv framåt. Från att ha suttit i frysboxen nästan hela förra säsongen (då han var ny) har han nu en given plats i startelvan.
I fotbollssverige klassas han som "stenhård, brytsäker och allt som oftast på rätt plats när det hettar till. Är säkert inte särskilt rolig att möta för motståndarna."
När detta skrivs har AFC chans att återvända till Allsvenskan 2019. Senaste säsongen har visat att superettalaget har ett otroligt starkt försvar: 12 insläppta mål på 27 matcher. Och nu, efter Falkenbergsmatchen i söndags, är det tre matcher kvar och nio poäng att spela om.
Vem är han, denna omtyckta georgisk-amerikanska back?
– Jag gör alltid mitt bästa, allt eller inget gäller i mitt liv. Jag vill inte vara en medelmåtta. Jag hatar att förlora och den känslan är starkare än känslan av att vinna.
– Förra säsongen var jag ofta upprörd efter matcherna. Jag krossade saker i omklädningsrummet och kastade grejer omkring mig. Den här säsongen har vi inte förlorat någon hemmamatch, det är väldigt stora kontraster mellan säsongerna.
– När vi lämnade Allsvenskan för Superettan var det första gången jag tvingades gå ner en division i min idrottskarriär. I alla andra lag har jag blivit premierad och gått upp. Alla spelare tar inte en nedgradering så personligt men jag blev väldigt besviken och skrev en del på sociala medier om hur jag kände det.
Om att komma till Sverige.
– Jag hade kontrakt med FC Amkar Perm i ryska Premijer Liga innan Jönköping Södra (2012-14) men jag var inte lycklig för jag fick inte spela, coachen hade bytts ut och saker förändrades på vägen. I det läget fick jag ett telefonsamtal från min agent att det fanns en klubb i Sverige som spelade i Superettan och som var intresserad av mig. Jag hade aldrig varit i Skandinavien tidigare men jag blev förälskad i landet direkt; i arkitekturen, människorna, allt ... Ert land är fantastiskt.
Om Sofie.
– Vi träffades 2013 på en pub i Jönköping efter att jag värvats av Jönköpings Södra. Det kändes direkt att "that´s the girl of my life" när jag såg Sofie. Men det var ett tufft jobb att fånga henne, jag fick springa efter henne i tre månader. När det blev vi två lovade jag att "I will always treat you like a princess" och det löftet har jag hållit.
Om att flytta ofta.
– Jag har bott i sju länder och kan lika många språk. När jag var liten flyttade min familj från Georgien till Polen. Då plockade jag upp polskan. Innan dess kunde jag georgiska men min ryska styvfar förbjöd mamma och mig (jag var 4-5 år då) att prata med varandra på det språket så jag tappade det. Sedan flyttade vi till USA, där lärde jag mig engelska. Ryska kan jag också. När jag var 17 spelade jag fotboll i Brasilien och lärde mig portugisiska. Spanska snappade jag upp tack vare andra spelare. I Frankrike bodde jag två år (FC Sète) och jag har också spelat och bott i Prag och kan tjeckiska.
– Jag kan inte säga att jag har några rötter. Jag brukar kalla mig världsmedborgare.
Om svenska språket.
– Det är ett annorlunda språk. Jag och Sofie pratade bara engelska med varandra när vi möttes så det är svårt att gå över till svenska nu. Sedan några veckor går jag på sfi, jag brukar be Sofie om hjälp och tips.
Vackraste ordet i svenskan.
– Inte vackraste kanske men roligast är ordet "smutsig", det är ett gulligt ord. Första gången jag hörde det började jag skratta. Konstigaste ordet är "hu" (Zourab menar "sju". Själv har han nummer 77 på ryggen vilket ställer särskilda krav på uttalet som lätt blir "huttihu"). Sofie har försökt få mig att säga rätt tusen gånger men jag misslyckas lika ofta.
Om vem han umgås mest med i AFC.
– Gustav Jarl, jag gillar den killen. Han är 22-23 år men han har en gammal själ i en ung kropp, han är väldigt klok och cool. Jag delar rum med honom när vi spelar bortamatcher. Gustav gör stor skillnad för laget varje gång han är på plan. I wish him success.
Om att på 27 matcher bara ha släppt in 12 mål.
– Vi är ett team och vi har hittat en bra kombination. Andra spelare jobbar också för att försvaret ska funka, så allt hänger ihop. Jag och Alex Michel har fin kemi och hittar varandra. Curci is a great guy (målvakten), vi har bra kommunikation och förstår varandra.
Om att vara nöjd.
– Jag är aldrig nöjd och hittar alltid fel i det jag gör. Analyserar matcherna, kollar videos och försöker göra bättre nästa gång. Jag är perfektionist så nöjd är jag aldrig. Men det har varit en bra säsong för mig och vi har a good feeling i laget.
Om att stanna kvar i AFC trots att laget ramlade ur Allsvenskan.
– Det fanns intresse från stora klubbar i Sverige, AIK bland annat, i början av säsongen. Scouter från AIK tittade på mig under matchen mot Brage men de valde en annan i slutändan. Andra klubbar har också hört av sig. I backspegeln kan jag säga att det var ett bra beslut av mig att stanna. Vi är på väg att skapa något riktigt stort nu.
Om att bry sig om publiken.
– Oavsett hur många som sitter på läktaren så ger jag allt för fansens skull. Det gör spelet roligt. Jag försöker också stanna efter matcherna och snacka med dem. Det är viktigt att ta sig tid med fansen, vara vänlig. Jag vill att de ska känna att "Zourab gav allt i dag. Han var visserligen urusel men han gav allt."
Om att bli stoppad.
– Jag blir inte stoppad så ofta på gatan. Jag rör mig snabbt genom centrum i bil eller på cykel med hatt och mörka solglasögon. Inte för att undvika folk utan för att jag är på väg från A till B. Men vill någon snacka så gör jag det gärna. De ska känna att de är en del av vår fotbollsfamilj. Särskilt viktigt är det här i Eskilstuna eftersom AFC är så nya. Ni har ju United som varit här länge liksom Guif, City, IFK, Smederna ... Vi får anstränga oss lite extra för att visa att vi bryr oss om fansen och att vi också vill bli omtyckta.
Bästa händelsen i fotbollslivet.
– När jag fick spela för det georgiska landslaget för tre år sedan. Det var en obeskrivlig känsla att få representera mitt land. Jag var 29 år och i fotbollsvärlden är man rätt ointressant om man nått den åldern. Två veckor efter att jag börjat träna med landslaget spelade vi mot Spanien borta och vi vann med 1-0. Jag spelade de sista 25 minuterna och fick fira segern i Madrid med min bror och Sofie.
– Annars måste jag säga att hela den här säsongen med AFC varit a good moment in my life.
Om att ha fästmön som maskot.
– Det slog mig nu att Sofie bringar tur med sig. Varje gång hon suttit på läktaren på våra hemmamatcher har vi vunnit, så hon måste komma och se de matcher som vi har kvar. Det kanske hänger på henne om vi går upp?