När min klocka ringer klockan 06.15 varje morgon unnar jag mig oftast att ligga kvar i sängen ett par minuter och tänka igenom allt jag ska göra under den kommande dagen. Punkterna tenderar att bli ganska många, men jag är alltid övertygad om att jag ska hinna med allt.
Det börjar med dusch, hårföning, påklädning och frukost, fortsätter med en liten biltur till stationen för vidare färd till Eskilstuna. Jag brukar få jogga den sista biten för att hinna med tåget 07.04 men hellre det än att behöva stå och vänta/frysa på en perrong. Själva resan i sig innebär ju cirka 50 minuters väntan på att komma fram (som jag visserligen fyller med att kolla nyhetsläget och sociala medier).
Så är arbetsdagen igång med möten, kaffedrickning, intervjuer och sminkning inne på toa under lämplig tidslucka, kontakter med frilansare, skrivande av artiklar, textredigering, planering, lunch på stan och kanske lite shopping och så mera jobb på eftermiddagen. Ungefär nio minuter innan tåget går hem stänger jag av min dator och kilar iväg till stationen och kommer fram just som tåget rullar in. Under resan hinner jag gå genom mina sociala medier, lyssna på musik eller messa med kompisar och ungar. Sedan åker jag hem, gör något att äta, byter om till stallkläder, fixar med hästen, rider, byter om igen, umgås med familj och kompisar, sticker kanske och handlar, tittar på någon tv-serie eller betalar räkningar och somnar sedan ganska nöjd med vad jag har hunnit med. Nästa dag ser ungefär likadan ut, fast då kanske jag jobbar på kvällen och ägnar förmiddagen åt hästen och ett besök hos frisören.
Om det skiter sig? Ja, varje dag. Och ja, jag klagar ofta över att jag inte hinner med allt jag vill. Men egentligen är jag inte särskilt stressad.
Däremot har jag känt mycket skam över att jag jämt kommer med andan i halsen och för att jag är oförstående inför människor som hävdar att de behöver "ställtid", vill göra upp långsiktiga planer, vara i mycket god tid eller helt enkelt slippa vänta på sådana som jag. När jag tänker på hur mina ungar tvingades hänga med i mitt tempo när de var små, kan jag bli kallsvettig.
Jag har kämpat med mig själv för att bli mer realistisk i förhållande till klockan och med att försöka leva mig in i hur perrongväntare och så kallade strukturfascister fungerar.
Visst jag har blivit "bättre". Jag missar nästan aldrig ett tåg eller en avtalad tid. Men jag är fortfarande en tvättäkta tidsoptimist och jag springer ofta till saker.
Kanske är det ändå dags för oss alla tidsoptimister att sluta göra våld på oss själva och i stället bejaka detta personlighetsdrag. I en artikel i Svenska Dagbladet, som refererar Diana Delonzors bok "Never be late again" och flera forskningsrapporter, slås det fast att människor som alltid är lite sena överlag är mer optimistiska, tänker utanför boxen och har lättare att bryta mot normer. Framför allt är tidsoptimisterna mindre mottagliga för stress än andra, och löper lägre risk att drabbas av hjärtsjukdom. Baksidan är väl att människor som ofta är försenade har en orealistisk tidsuppfattning. Vi tror på fullt allvar att vi ska hinna, enligt Diana Delonzor.
På något känner jag en sorts upprättelse när jag tar del av dessa rön. Det är ju faktiskt lite rörande att tänka på alla oss försenade som är så förvissade om att tiden ska räcka till och aldrig ger upp kampen mot klockan. En klapp på axeln till oss!