‒Tja, jag börjar väl ledsna lite på det här nu, svarar Ruben på frågan om hur tankarna går inför 90-årsdagen.
‒Jag har fått lite svårt att gå, och inte hör jag nåt och inte ser jag så bra heller.
‒Åjo, skrattar döttrarna Monica och Susanne, som sitter med runt köksbordet vid tidningens besök. Din hörsel är det nog inget fel på, pappa.
De glada skratten fortsätter att avlösa varandra under intervjun.
Ruben är född och uppvuxen i lilla Hållkärr väster om samhället Åkers Styckebruk, som näst yngst av elva syskon. I dag är han ensam kvar, men minnena är klara och levande. Han berättar om familjens lilla stuga, om den långa vägen till skolan och om hur han som 13-åring gick direkt från skolan till första jobbet.
‒Jag var trädgårdsdräng i en stor trädgård ett par år. Sedan blev det tegelbruket tills morsan dog och vi flyttade. Efter det kom jag till styckebruket, och där hann jag jobba i 50 år, ända fram till pensionen. Man måste väl ha trivts, som blev kvar så länge. Först fick jag gå och plocka rör, men därefter stod jag vid samma maskin i alla år, som arborrare.
Vid sidan av arbetet har det handlat mycket om sport och idrott i Ruben Filanders liv. Han höll på med både hockey och fotboll som ung och på äldre dar blev det mycket bowling. Även de egna landen och odlingarna samt natur och friluftsliv har varit viktiga inslag i livet.
‒Jag har fiskat mycket såväl vinter som sommar, haft två båtar. Och skogen trivs jag i. Att plocka bär och svamp har jag älskat att göra. Tyvärr fungerar det inget bra längre, jag har svårt att ta mig fram på stigarna och klarar inte längre att stå framåtböjd. Jag får inte gå ut ensam för flickorna.
‒Pappa har skämt bort oss genom åren, vi har haft frysarna fulla av blåbär och svamp och har aldrig behövt plocka själva. Nu är det vår tur att ge tillbaka, säger Monica.
Och så dök kärleken upp, fler än en gång.
‒Jo, jag har mött den många gånger, ler han lite hemlighetsfullt.
Sina döttrars mor mötte han 1957. Men hon stannade inte så länge i hans liv.
‒Det blev skilsmässa efter tolv år, hon ville vidare i livet.
Längst levde han med Maj-Britt, som han köpte radhuset tillsammans med för 40 år sedan. Tyvärr fick hon på grund av demens tillbringa sina sista tio år på sjukhus.
‒Nu är det åtta år sedan hon dog. Det blir lite tufft när åren går och man blir så här gammal, jag känner inte så många människor längre.
Ruben har även tyckt mycket om att åka på dans och att spela bingo, inte minst bilbingo i Barva. Tillsammans med Maj-Britt blev det också många roliga resor, bland annat i buss med PRO.
‒Vi var i många länder i östra Europa, som Polen, Ungern och Ryssland. Speciellt Ryssland var speciellt och intressant.
I dag läser han mycket, mest deckare men de flesta genres går hem, och han lagar sin egen mat. Susanne intygar med emfas att pappas löksås är outstanding och helt omöjlig att kopiera. Och så bakar han de mest fantastiska bullarna.
Hälsan har stått honom bi, förutom då han drabbades av hjärtsvikt för fem år sedan och fick besöka Mälarsjukhuset – för första gången på många år.
‒"Äter du någon medicin?" frågade läkaren. "Jag tar en tenor ibland" svarade jag. Nej mediciner och sjukhus har jag klarat mig utan. Jag har hållit i gång.
Men nu börjar han känna sig för gammal för dagens samhälle, även om han hänger med så gott han kan i mediaflödet och har full koll på sånt som intresserar, såsom sportresultaten.
Många av familjemedlemmarna bor norrut.
‒Men de säger att alla ska komma o fira mig, det ser jag fram emot. Vi är en sjungande familj. Jag har själv sjungit mycket, och det har gått i arv. Så vi får se om det blir lite sång i helgen.
Döttrarna förbereder för ett stort garden party under lördagen, med mat, tårta och femkamp. De räknar med att det kommer ett 50-tal gäster, och Ruben är nöjd med att få hälsa dem allihop välkomna till sin trädgård – som han i dag får hjälp med att sköta.
‒Här hoppas jag att jag kan bo kvar livet ut. Jag vill inte in på fattigstugan, säger Ruben Filander med både humor och allvar i den ljupblå blicken.