Det som lyser starkast genom den fejkade röken och den mångfärgade scenbelysningen är de kritvita frottéhanddukarna. Redan innan Hoffmaestro har dragit igång sin spelning fattar man att det är ett svettigt jobb som ska göras.
Fredag kväll i augusti i Eskilstuna. Årets Parkfestival är i full gång. Vädret är sisådär, men stämningen är på topp, och tusentals människor har löst biljett till festivalområdet. Det är knappt att jag skulle våga tända en tändsticka. Alkoholångorna ligger som ett lock över Strömsholmen.
Bandet Hoffmaestro, som slog igenom stort för nästan tio år sedan med låten "Highway man", har haft några mindre listframgångar sedan dess, men det är som liveakt som bandet har sin stora publik.
Sångaren, Jens Malmlöf, går ut hårt och lovar ett jäkla drag. Han är hes redan innan han har sjungit första låten, men det gör inget, han får kontakt med publiken direkt och snart har hans löfte infriats. Malmlöf och de andra i elvamannabandet är oerhört skickliga på att få med sig folk. Imponerande, och säkert jättekul om man är där för att festa. Att stå spiknykter på en grusplan och försöka lyssna på musiken är däremot ingen njutning. Och jag tror inte att det är poängen Hoffmaestros show. Den handlar om interaktivitet. Allt sker i samverkan med publiken och Jens Malmlöf och hans kompani är lika mycket lekledare som artister.
Flera akter som uppträdde under årets Parkfestival i Eskilstuna körde samma koncept. Publiken är delaktig, konserterna är en del gympapass med körsång, och en del sociala medier och filmande med mobilen. Att lyssna på själva musiken är sekundärt. Och så här är det överallt.
Maken berättade om en spelning han hade med sitt band på en stadsfest i Nyköping i somras. Bandet, som bara spelar egna låtar, fick ta över scenen efter ett partyband som kör välkända covers. Men publiken var inte sugen på nyskriven svensk medelåldersrock, utan bönade och bad om mera allsångsmusik. Fullt begripligt kanske i just det fallet, men frågan är vad detta kommer att leda till på sikt om afterski-kulturen tar över och Friskis och Svettis-passen och allsångs- och tributekonserterna är det som lockar folk till våra små och mellanstora livesmusikscener?
Det senaste året har jag varit på flera fantastiska konserter på hemmaplan med artister som Peter Morén, Ken Stringfellow och Sylvester Schlegel, dit bara en handfull entusiaster köpt biljett.
Det säger sig ju självt att det inte är hållbart på längre sikt. Populärmusiken (som i regel inte omfattas av offentligt stöd) riskerar att utarmas. För hur ska de nya, lite skeva, allvarliga eller aviga artisterna och låtskrivarna nå en publik om allt går ut på att man redan ska kunna alla låtar utantill eller måste ha maximalt partykul från första taktslaget?
Jag vill påminna om att många av dagens partybandslåtar, låt oss säga "Solglasögon" eller "Staten och kapitalet" skrevs och framfördes av aviga musiker i dunkla källare. Jag vet, för jag var där.
Och den här företeelsen finns fortfarande kvar därnere, redo att upplevas. Okej, du kanske inte får göra tokiga rörelser och klappa takten och sjunga med på kommando medan artisten filmar dig för att lägga ut på sociala medier. Men du kommer att få uppleva svett, energi och få möjlighet att lyssna.