Jag har fått höra att vi är lika, att vi rör oss på samma sätt och skrattar likadant. Frisyren jag har hade du när du var i den här åldern.
Jag har också fått berättat för mig, högljutt från ett håll, att jag är en kopia när jag underpresterat i vardagen. ”Du är precis som…”
Vi är i Colchester, England. Det är sommar och 2014. Jag och brorsan har knycklat ihop och slängt i väg allt vad semestern egentligen skulle handla om. Vi har samlat kraft och mod, flugit, åkt buss, tåg och taxi.
Taket och pelarna vid entrén till sjukhuset går i en skrikig, för skrikig, blå ton. Människorna där inne bär rockar som varit med i rum där allt tagit slut.
Det sägs att det "inte är så bra". Det är inte sant. Sanningen är att det är dåligt på riktigt. Illa på ett sätt som är helt främmande när man tänker på dig.
Du som annars är full av färg går knappt att känna igen. Det är tyst och kallt. Du ligger där på bädden med respirator, det är slangar överallt.
På ett bord ligger en bok och jag skriver i den. Jag får fram "You'll never walk alone". En rad som är starkt förknippad med Liverpool. Laget du hjärntvättat mig med.
Fotbolls-VM pågår samtidigt där utanför. Tyskland vinner mot värdlandet Brasilien med 7–1. I ett vanligt tillstånd skulle jag säga att ”det är det sjukaste jag sett”. Nu är det inte så. Men jag viskar något om matchen i ditt öra för jag vet att du vill veta. Det vill du alltid.
En dag vaknar du. Det har gått lång tid. Du har flyttats runt mellan avdelningar och länder.
Jag vill säga allt men får inte ur mig något. Jag vill gråta men i stället gör du det. Jag är svag. Du är starkast.
I stunden är vi totalt olika. Det är en lycklig stund.