Vajande palmer, ljumma fläktar och ett turkost hav hälsar oss välkomna när vi landar i staden Montego Bay, ”MoBay” i folkmun. Ett dygn senare hänger jag i svansen på en häst som simmar i riktning mot Kuba, och undrar lite hur jag hamnade här. Men vi återkommer till det.
Jamaica är en av de livligaste, vackraste och mest fascinerande öarna i Karibien. Känd för reggae, sandstränder, jazztobak och emellanåt våldsamma val, men ön är också på rik kultur och möjligheter till äventyr. Ena sekunden kan man beskåda spöklika porträtt på en gammal plantage – nästa sekund badar man i en lagun med självlysande vatten.
Trots att Jamaica är en relativt liten ö – bara 23 mil tvärs över på det bredaste stället – kan det ta en evighet att ta sig från en plats till en annan. De smala vägarna snirklar sig upp och ned för bergen, in och ut längs kustens talrika vikar och uddar. Väggropar stora som dasslock hindrar dock inte jamaicanerna att köra rally och hänga på tutan.
Jamaica betyder "land av källor" på det utdöda tainospråket, och med rätta; ön har ett överflöd av floder som är hemligheten till dess frodiga grönska. Dunn’s River Falls är vattenfallens Disneyland; 600 meter av fall och laguner, ofta fyllda med solbrända turister. Vi anländer en sen eftermiddag när kryssningspassagerarna har återvänt till sina fartyg, bara lokalbor softar i poolernas svala vatten. Enklast är att gå med guide som kan visa bästa vägen upp. Vi startar nere på stranden Laughing Waters Beach, där för övrigt Ursula Andress gjorde entré i den första Bondfilmen "Dr No". Vår guide luktar lite rom, men han är ruskigt säker på foten och bär både systemkameror och telefoner medan vi övriga klättrar på alla fyra över hala stenar. Från kanterna betraktar små geckoödlor hur vi kämpar oss upp och ovanför cirkulerar stora kalkongamar som förgäves väntar på att någon ska ta ett felsteg.
Jamaica kan möjligen vara världens bartätaste land. I varje vägkrök – och det finns många – står ett plåtskjul fyllt med rom och Red Stripe. Strax utanför Montego Bay drar fantastiska dofter oss in på Scotchies, en av Jamaicas mest kända jerkrestauranger. Efter att ha lagt vår beställning i plåtskjulets lucka går vi förbi de enorma grillar där hela kycklingar och fläsksidor långsamt svärtas av elden. På innergården finns en välförsedd bar och enkla bord att öppna foliepaketen som maten serveras i.
Jamaicas kustvägar löper genom otaliga små städer, där verandor med snickarglädje och krämfärgade palats varvas med skjul av korrugerad plåt och ofärdiga cementkolosser som frusit i tiden.
– Den senaste krisen slog hårt mot Jamaica, förklarar vår guide Carey med hänvisning till de övergivna byggnaderna.
Vi är på väg till Negril, som för 30 år sedan bara var en öde sandstrand med kringliggande träsk. I dag är orten turistparadiset nummer ett, hit åker man för stränderna, nattlivet och reggaemusiken.
På Rockhouse Restaurant introduceras vi till den tofuliknande akifrukten som med salt torsk, lök och tomater utgör Jamaicas nationalrätt. Efter brunchen kan man ta ett dopp i Rockhouses klippomgärdade lagun av klart vatten. För en sandigare upplevelse finns Seven Mile Beach, en elva kilometer lång strand där hotellen ligger som ett pärlband. När mörkret sänker sig driver den sötaktiga doften av olika sorters tobak in mot strandbarerna.
Plantagen Rose Halls första härskarinna Annie Palmer mördade tre äkta makar och har besjungits av Jamaicaentusiasten Jonny Cash, "The ballad of Annie Palmer". På det pampiga godset kan vi se porträtt av Annie som ung, hennes ögon följer besökaren genom rummet.
– Jag jobbar här på dagarna, men jag skulle inte för alla pengar i världen stanna över natten, säger Latoya som guidar oss genom det påstådda hemsökta huset.
För den som får stora skälvan finns en bar i källaren där man kan stärka sig med rom. Vid Annies gravsten sjunger Latoya Jonny Cashs sång samtidigt som ett stilla regn börjar falla, och det går en kall kår längs ryggraden i Jamaicavärmen.
Vi lämnar Annies läskiga hus bakom oss för en nattlig tur till unika Glistering Waters. Den ljumma lagunen innehåller fluorescerande mikroorganismer som lyser upp när man rör dem, så ju mer man plaskar, desto mer lyser vattnet i mörkret.
Tack vare Jamaicas stora turistströmmar har öns resorter kunnat specialisera sig. James Bond-inspirerade Goldeneye tilltalar en äldre kändisgeneration, medan partyfolket frekventerar Rockhouse. Half Moon Resort i MoBay är avslappnat europeiskt med vita stränder, kolonial atmosfär och gott om plats. Den har också ett av Jamaicas finaste stall, och det är härifrån vi utgår med en liten grupp hästar och guider. Hästarna ser fram emot ett svalkande dopp lika mycket som vi, de dansar fram på sanden och frustar glatt när sadlarna åkt av.
– När hästen börjar simma glider du av och håller i dig i svansen. Det är enkelt, instruerar guiden Sheldon som har arbetat med hästar i hela sitt liv.
Jag följer hans anvisningar och han har helt rätt. Att dras fram i det svala vattnet av en glatt simmande häst blir en av de absolut största upplevelserna under resan. Även om jag uppskattar det till fullo först när hästarna ger upp ambitionen att lämna landet och vänder tillbaka mot Jamaicas vita stränder igen.