Som 12-åring gjorde Jennifer Stjärnström, idag 32 år, sin allra första träning tillsammans med dåvarande laget Flamingos. Det blev starten på en mångårig kärlek, en karriär och en helt ny identitet i basketen.
– Jag kom från friidrotten då och uppskattade verkligen att få vara en del av ett lag. Min pappa och min storebror gillade och följde basket, så när jag fortsatte och blev bättre och var det extra roligt att de blev stolta över min satsning, berättar Jennifer.
Flamingos blev så småningom Norrköping Dolphins och som 16-åring tog Jennifer plats i damlaget.
– Där hade jag en superengagerad coach, en riktig basketnörd, som planterade idén om att åka till USA och spela collegebasket. Det fastande och tanken på USA var spännande.
Sagt och gjort begav sig Jennifer till USA två veckor efter att hon tagit studenten. Fyra års studier, ny kultur och hård träning väntade.
– Det var både jättekul och jättejobbigt. Basketen var riktigt tuff, jag gick från att ha tränat 90 minuter fem gånger i veckan till att köra tre-timmarspass varje dag, utöver fys och matcher. Det krävde ett helt annat fokus, men vi kom in i det.
Under collegetiden utvecklades hon i sin roll som försvarande forward och center och spelade lite i det svenska juniorlandslaget när tillfälle gavs. När de fyra åren gick mot sitt slut flyttade hon hem och spelade med Norrköpings Dolphins i ett år. Därefter väntade ett år i andraligan i Italien, vilket innebär fullt fokus på basket på samma nivå som den svenska basketligan.
– Jag hade ingen tanke på vad exakt jag ville göra, men fick chansen att provspela med laget och flyttade sedan till San Martino di Lupari. Det var en liten ort med två mataffärer och det var en i laget som pratade bra engelska. Jag var den enda utländska spelaren och var väl inte jättenöjd med träningsmöjligheterna. Därför kändes det naturligt att tacka ja efter ett år när Telge erbjöd mig ett två-årskontrakt.
I Telge stannade hon i tre år, var riktigt nära ett SM-guld och satsade 100 procent på sporten. Sedan blev det tungt att få ihop elitsatsningen med det vanliga livet och där tog Jennifer beslutet att göra ett års uppehåll. Sedan dess har hon gjort kortare sejourer bland annat i division 2 med Kungsholmen och Dolphins och sedan satsat i landslaget för streetbasket, 3x3, som 2020 ska bli en OS-sport. Något OS 2020 blir det dock inte för Jennifer.
– Jag börjar känna mig klar med basketen. Jag kör ibland för att det är roligt, men när jag tränar själv så blir det gym. Jag tror att man bara orkar satsa så hårt ett visst antal år, för det tar upp mycket tid från annat. Men basketen är fortfarande en del av min identitet och därför är det viktigt för mig att få hjälpa till och träna andra, berättar hon.
För ett och ett halvt år sedan flyttade hon till Katrineholm, och sedan i höstas har hon tillsammans med Milos Smitran tränat KIF:s 06-lag.
– Någon annan har lagt ned sin fritid för att jag skulle få möjligheten att spela basket. Därför känns det naturligt att hjälpa till. Sedan får man ut något själv också, det är en speciell känsla att få tjejerna att utvecklas och bli bättre spelare och lagkamrater. Det behövs fler kvinnliga tränare och jag kände att jag har något att ge, så varför skulle inte jag bli tränare?
Hon trivs i KIF och är inställd på att fortsätta träna laget även nästa säsong.
– Det har gått bra för oss och min förhoppning är att de ska vilja fortsätta med basketen och få uppleva det roliga med att åka iväg på cuper och att få ett flow i laget.