Våren 2014 låg Jim Wickman, 29, inne på infektionsmottagningen. Han hade fått en allergisk reaktion. Men läkarna kunde inte hitta något fel. Den allergiska reaktionen, tillsammans med övriga smärtor i kroppen gick helt enkelt inte att förklara.
Jim stannade kvar över natten och efter undersökningar klev en kvinnlig äldre läkare in till honom. Hon hade bett om att få ställa en fråga. Hon hade tittat honom rakt i ögonen och frågade: Hur mår du egentligen?
– Då bröt jag bara ihop, jag bara satt och grinade. Jag grinade fast ändå inte. Jag var fortfarande glad och höll fasaden uppe. Men jag grät. Hon bad om att få kontakta psykiatrin och jag bad henne göra vad hon ville. Jag vill bara få slut på det här, säger Jim.
Under samma tidpunkt hade Jim kallats till rättegång. Han dömdes då till skyddstillsyn i tolv månader och föreskriven terapi på frivården.
– Frivården vart min vändning. Min lekmannaövervakare bröt ned mig. Mitt självförtroende var då, jag är bäst, jag har rätt och jag är snyggast. Men hon gjorde det på ett schysst sätt och fanns som stöd när jag sedan skulle bygga upp mig själv igen. Jag minns att jag var helt slut efter vårt första samtal.
Enligt honom själv var livet tipptopp innan. Han var alltid pigg och glad. Men det var bara en fasad.
– Jag kunde uttrycka känslor men det var bara tomma ord. Jag visste vad folk ville höra för att det inte skulle skapas några djupare frågeställningar. Jag kunde också förstora saker och ting. Brusa upp mig helt i onödan och det var aldrig mitt fel.
Tillsammans med psykiatrin fick han tillslut genomföra olika utredningar och fick kognitiv beteendeterapi, KBT. En terapiform som fokuserar på att förändra osunda tankemönster och beteenden.
Efter utredningarna diagnostiserades han med djup depression och ADHD.
– Det var som en gåva. Jag har vetat att något i mitt huvud inte stämde helt. Nu var det klart och tydligt. Jag förstod att de berodde på mig.
Medvetenheten har ändrats Jims inställning. Det psykiska kan jaga honom fortfarande men han mår mycket bättre idag.
– Idag trivs jag i mig själv. Jag kan idag prata om mina känslor utan att skämmas. Jag skulle aldrig heller beskylla någon annan idag.
– Jag har fortfarande sämre dagar. Ibland är det depression, ibland ångest. Då orkar jag verkligen ingenting. Och det är tyvärr något många fortfarande inte har förståelse.
Jims uppfattning är att man blir tystad i samhället när man drabbas av psykisk ohälsa. Han tycker att man borde tala om det mer, särskilt hos män.
– Vi män har en roll att leva upp till. Vi ska vara starka och hela tiden ska vi försvara oss. Ord som, du är kille, ryck upp dig, det är inget fel på dig. Hörs allt för ofta. De är tabu, att som man må dåligt. Tjejer har en annan slags tillåtelse. Jag tycker vi borde bemötas likadant oavsett kön.
Inte långt efter att Jim fick sin diagnos fick han medicin som skulle behandla hans ADHD.
– Medicinen har ändrat min vardag helt. Utan den hade jag inte kunnat fokusera på vårt samtal.
Jim tror att den psykiska ohälsan, som idag finns i samhället ofta är kopplat till arbetssituationer.
– Stress finns överallt och inte minst på arbetsplatser. Arbetsplatser borde idag se mer än bara pengar utan även till hälsan. Jag har upplevt att det blivit bättre med åren. Men det skulle behöva kartläggas på ett djupare plan. Det är viktigt att inte tysta den psykiska ohälsan.
Just nu arbetar inte Jim utan inväntar en ryggoperation. En operation som tyvärr kan resultera i förtidspension.
– Jag vill jobba, men jag är idag medveten om var botten är. Jag är förstående. Men jag kommer inte braka igenom om fallet nu blir så. Inget kan golva mig längre. I dag står jag så mycket starkare än vad jag gjorde för fyra år sedan.