Han Àr uppvuxen i Jursla, Tomas Larsson, och ett tag var det nÀra att han blev mÀttekniker. Men han valde en annan vÀg, i stÀllet blev det plugg i Uppsala, dÀr flickvÀnnen Cecilia redan hade börjat plugga till lÀrare. Senare blev flickvÀnnen fru.
â Vi trĂ€ffades nĂ€r vi Ă„kte i samma bil ned till Hultsfredsfestivalen.
Och vÀl dÀr slog det gnistor i leran?
â Haha, det dĂ€r kommenterar jag inte. Men jag kommer ihĂ„g tjommarna i tĂ€ltet bredvid, sĂ€ger Tomas och kommer in pĂ„ ett sidospĂ„r om tĂ€ltgrannarna pĂ„ festivalen.
Tomas hamnar ofta pÄ stickspÄr i samtal, associerar fritt och har tusen referenser som han drar fram.
Efter en utlĂ€ggning om kopplingen mellan tĂ€ltgrannarnas favoritdryck â kir â och musiken de lyssnade pĂ„ â nĂ€stan bara KSMB:s "Sex noll tvĂ„" â Ă„tervĂ€nder vi till Tomas livsberĂ€ttelse.
I Uppsala blev det en egenkomponerad linje, inriktad pÄ kultur och media. Han blev frÄgad om han ville bli doktorand i litteratur, men det var inget för honom, och i stÀllet fick han in foten i tidningsvÀrlden. PÄ Södermanlands Nyheter började han som frilansare.
â PĂ„ den tiden var Lasse Ringdahl sportchef...men jag började pĂ„ kulturen. Sen blev det redigering, innan jag kom in pĂ„ sporten â för gott.
PÄ frÄgan om varför sporten lockade funderar han lite.
â Det var helt enkelt roligare Ă€n kulturen. Visst, det var roligt att prata med författare. Men det finns nĂ„got extra fascinerande med lokal sport, och det Ă€r nĂ€r man fĂ„r möjlighet att följa en idrottare, frĂ„n tonĂ„ren till vĂ€rldseliten.
Tomas fÄr nÄgot drömskt i blicken och nÀmner exempelvis kanot-VM i Sevilla 2002, dÀr Henrik Nilsson och Markus Oscarsson krossade Norge och en norsk journalistklick som Tomas stod med bara tystnade hÀpet.
â Ett annat vĂ€ldigt starkt minne Ă€r nĂ€r Erik Skoglund skulle göra sin första boxningsmatch i Nyköping. Jublet nĂ€r han klev in... jag har aldrig varit med om ett sĂ„nt tryck, nĂ„nsin. Det Ă€r nĂ„got att tĂ€nka pĂ„ i den vanliga grötlunken.
Sport Àr nÄgot som vÀcker starka kÀnslor hos lÀsarna. MÄnga bryr sig inte ett smack, men för dem som gör det Àr sport det viktigaste i tidningen.
â Det Ă€r kul att skriva för en engagerad publik, det hĂ€nder att folk kommer fram pĂ„ stan och frĂ„gar om resultat och annat, sĂ€ger Tomas och ler snett innan han fortsĂ€tter:
â Men det Ă€r klart, alla tycker alltid vi skriver för lite om just deras sport.
För tvÄ Är sedan förÀndrades vardagen i hushÄllet nÀr Cecilia och Tomas vÀlkomnade in Rashid i sitt hem. Rashid kom till Sverige som flykting frÄn Afghanistan, dÀr han tvingats vara barnsoldat.
â Det var i den vevan som Migrationsverket skrev upp Ă„ldern till 18 Ă„r för dem som inte kunde bevisa att de var under. Han hamnade pĂ„ ett vuxenboende med krigsveteraner, de satt och rökte konstant pĂ„ rummet, bĂ„de vanliga cigaretter och hasch, sĂ€ger Tomas.
â NĂ„n gĂ„ng i livet mĂ„ste man vara lite mindre egoistisk. Det var sĂ„ jĂ€vla orĂ€ttvist. Migrationsverket kör med mycket tjuv- och rackarspel, och det har hela tiden varit en kamp för att han ska fĂ„ stanna. Vi har fĂ„tt skit för det, men beröm ocksĂ„. Vi fann varandra genom roligt snack om internationell fotboll. Sedan har det varit vĂ€ldigt berikande att följa en fantastisk resa till duktig studerande pĂ„ samhĂ€llsprogrammet.
NÀr Tomas fÄr frÄgan om vad han tÀnker om framtiden vrider han lite pÄ sig.
â Gud jag vet inte...Det kĂ€nns lite jobbigt att tĂ€nka pĂ„ sĂ„nt dĂ€r. Men jag har en kortsiktig plan, att komma i form. Det kanske Ă€r femtioĂ„rskris eller kanske livsnödvĂ€ndigt. Vi fĂ„r se om jag lyckas.