Han är uppvuxen i Jursla, Tomas Larsson, och ett tag var det nära att han blev mättekniker. Men han valde en annan väg, i stället blev det plugg i Uppsala, där flickvännen Cecilia redan hade börjat plugga till lärare. Senare blev flickvännen fru.
– Vi träffades när vi åkte i samma bil ned till Hultsfredsfestivalen.
Och väl där slog det gnistor i leran?
– Haha, det där kommenterar jag inte. Men jag kommer ihåg tjommarna i tältet bredvid, säger Tomas och kommer in på ett sidospår om tältgrannarna på festivalen.
Tomas hamnar ofta på stickspår i samtal, associerar fritt och har tusen referenser som han drar fram.
Efter en utläggning om kopplingen mellan tältgrannarnas favoritdryck – kir – och musiken de lyssnade på – nästan bara KSMB:s "Sex noll två" – återvänder vi till Tomas livsberättelse.
I Uppsala blev det en egenkomponerad linje, inriktad på kultur och media. Han blev frågad om han ville bli doktorand i litteratur, men det var inget för honom, och i stället fick han in foten i tidningsvärlden. På Södermanlands Nyheter började han som frilansare.
– På den tiden var Lasse Ringdahl sportchef...men jag började på kulturen. Sen blev det redigering, innan jag kom in på sporten – för gott.
På frågan om varför sporten lockade funderar han lite.
– Det var helt enkelt roligare än kulturen. Visst, det var roligt att prata med författare. Men det finns något extra fascinerande med lokal sport, och det är när man får möjlighet att följa en idrottare, från tonåren till världseliten.
Tomas får något drömskt i blicken och nämner exempelvis kanot-VM i Sevilla 2002, där Henrik Nilsson och Markus Oscarsson krossade Norge och en norsk journalistklick som Tomas stod med bara tystnade häpet.
– Ett annat väldigt starkt minne är när Erik Skoglund skulle göra sin första boxningsmatch i Nyköping. Jublet när han klev in... jag har aldrig varit med om ett sånt tryck, nånsin. Det är något att tänka på i den vanliga grötlunken.
Sport är något som väcker starka känslor hos läsarna. Många bryr sig inte ett smack, men för dem som gör det är sport det viktigaste i tidningen.
– Det är kul att skriva för en engagerad publik, det händer att folk kommer fram på stan och frågar om resultat och annat, säger Tomas och ler snett innan han fortsätter:
– Men det är klart, alla tycker alltid vi skriver för lite om just deras sport.
För två år sedan förändrades vardagen i hushållet när Cecilia och Tomas välkomnade in Rashid i sitt hem. Rashid kom till Sverige som flykting från Afghanistan, där han tvingats vara barnsoldat.
– Det var i den vevan som Migrationsverket skrev upp åldern till 18 år för dem som inte kunde bevisa att de var under. Han hamnade på ett vuxenboende med krigsveteraner, de satt och rökte konstant på rummet, både vanliga cigaretter och hasch, säger Tomas.
– Nån gång i livet måste man vara lite mindre egoistisk. Det var så jävla orättvist. Migrationsverket kör med mycket tjuv- och rackarspel, och det har hela tiden varit en kamp för att han ska få stanna. Vi har fått skit för det, men beröm också. Vi fann varandra genom roligt snack om internationell fotboll. Sedan har det varit väldigt berikande att följa en fantastisk resa till duktig studerande på samhällsprogrammet.
När Tomas får frågan om vad han tänker om framtiden vrider han lite på sig.
– Gud jag vet inte...Det känns lite jobbigt att tänka på sånt där. Men jag har en kortsiktig plan, att komma i form. Det kanske är femtioårskris eller kanske livsnödvändigt. Vi får se om jag lyckas.