Det verkar ha börjat svaja lite på bostadsmarknaden. Priserna pekar inte spikrakt uppåt längre.
Äntligen, säger jag.
Kanske kommer vi kanske kunna sluta tjata om våra bostäder som investeringar? Och börja prata om dem som hem i stället?
Jag vill inte behöva ha den där inbillade mäklaren på axeln som sitter och synar varenda insats jag gör i min lägenhet.
"Ska du verkligen klistra upp saker på väggen med dubbehäftande limkuddar? Tänk om det blir skador när du tar bort dem? Hur skulle det se ut när du har visning?!"
"Jaha... Så du tänker kakla om badrummet... Men är det verkligen ett tidlöst kakel du valt? Och ska du verkligen ha olika färger på skåpluckorna?"
"Du målar väl vitt om du målar om?"
"Är det värt att renovera köket? Får du igen pengarna om du ska sälja?"
För kanske är det mest det en bostadsbubbla handlar om. Att man som ägare av sitt hem tvingas bo i en ängslig bubbla. Och att den som egentligen bestämmer över ens boende är en eventuell köpare vid en framtida affär.
Jag hoppas att alla bostadsinvesteringar nu omvandlas till trevliga hem. Och att samtalsämnet vid middagsbjudningarna slutar vara den senaste värderingen.
Jag hoppas att kommentaren: "Sedan vi flyttade hit så har lägenheten ökat i värde med nästan en halv miljon" byts ut till att handla om livskvalitet i stället. Det nya boendet kanske har gett nya vänner i form av grannar? En tidsvinst då det ligger närmare jobbet? Eller bättre sömnvanor då det ligger längre från kroggatan?
Vad vet jag. Jag kan bara önska.
En sak vet jag i alla fall. De färgglada fjärilarna jag klistrade upp på väggen i min lägenhet när jag flyttade in för två år sedan får sitta kvar. Och jag vet att de gör det lite mer hemtrevligt.