I rapporteringen om Mona Sahlins osanna intygande står sättet att rapportera inte i rimlig proportion till brottets allvar. Det var inget stöldbrott. Det går inte till rätten. Påföljden böter fastställs i strafföreläggande.
Att hon slutat på politikens toppnivå har vi vetat länge. Ridån gick ner då hon avgick som partiledare. Ännu en come back hade ingen väntat sig. Så varför denna smackande vällust bland kommentatorer i tv, radio och en del press, om att nu minsann är hennes politiska bana slut?
Att hon har sig själv att skylla kan sägas om en del saker. Men om hennes partiledartid, eller de båda första vändorna som minister, 1990-91 och 1994-95, är det ofullständigt eller orättvist. Många har gillat att tala illa om henne och, som hon själv en gång beskrev det, "mosa Mona".
Men Ingvar Carlsson var ingen dålig bedömare av talang. Han såg hennes starka sidor. Som statsminister gav han henne svåra uppgifter där hon fick chans att växa. Han lyfte fram Mona Sahlin, fast hon som mycket ung riksdagsledamot stött sig med den fyrkantigare partivänstern. Hon hade större öppenhet för privata och kooperativa alternativ i offentlig service. Rätt modigt då. Kontroversiellt på sina håll än i dag.
Hon blev arbetsmarknadsminister, i ett läge då galopperande löneinflation ännu var ett betydande samhällsproblem och en plåga för S-regeringen. Hon hade oturen att råka bli statsråd just när regeringen 1990 försökte bryta löneinflationen med lag om "lönestopp". Det var inte hennes idé – och inte hennes fel att regeringen förlorade frågan, avgick och återuppstod med ny finansminister.
Mona Sahlin sade senare, helt ärligt, att lönekrav kunde leda till förlust av jobb – en sanning många inte ville höra då och inte vill höra nu heller. Det gav henne fiender som gladdes åt hennes fall 1995. Hon var stämplad som "partihöger". Hennes starka engagemang för flyktingar och mot intolerans och rasfördomar gjorde henne senare till hatobjekt för allsköns ytterhöger.
Tobleroneaffären 1995 var, i kronor räknat, en struntsak. För statskassan handlade det om tior i räntor. Hur det vevades i tv-nyheter med rader av uppräknade brottsrubriceringar var ett journalistiskt haveri. Men Göran Persson var ett starkare namn som statsminister. Och draget av dålig ordning i pengafrågor har skadat henne mer än en gång.
Att hon blev partiledare 2007 var en av följderna av knivmordet på Anna Lindh. Som partiledare visade hon det som, trots hennes många andra talanger, var hennes stora brist. Hon hade inte kunskaper, och inte styrka, att leda oppositionen på en genomtänkt, realistisk kurs. Hon kunde inte ens hålla V utanför, utan tvingades mot sin vilja till en trepartiallians. Hon gav efter för missnöjesodlare, och kom på villovägar om jobbskatteavdrag och annat. Skadeverkningarna av den ohållbara oppositionslinjen efter 2006 lider nuvarande regering ännu av.
Men andra i fack och parti delade hennes misstag, drev på och förvärrade dem. I tv, radio och press sprang många i samma banor i kritiken mot Reinfeldtregeringen.
Så bekvämt det då är att uppehålla sig vid hennes privata felkliv, och låta skadeglädjen lysa igenom.
Man kan dock minnas att även om hon misslyckades var hon, som ny i riksdagen och senare som statsråd,en lovande och trivsam figur i politiken. Särskilt jämfört med hennes rabiata fiender på yttre vänster- och högerkanterna.