Inte i praktiken. Jorden har aldrig varit platt. Judar spred inte pesten. Invandrare är inte roten till allt ont.
Men mentalt. ”Alla” vet ju hur det ligger till, drar egna slutsatser och skapar sin egen sanning. Även saker som bevisligen inte är sanna – som Donald Trumps ”You look at what happened last night in Sweden” – kan i dagens alarmistiska och polariserade samtalsklimat passera som en nästan-sanning.
Samma sak i Åmål, där bibliotekarierna stängde biblioteket under kvällstid när ungdomar bråkade, förstörde och dominerade lokalen. Genast tog så gott som alla för givet att syndabockarna var ”invandrare”, vilket snabbt blev så vedertaget att kommunen anställde en man från Syrien, som skulle kunna prata med sabotörerna på deras hemspråk, trots att det enligt bibliotekarierna var svenska moppekillar som levde rövare. (DN, 27/1)
En liknande historia rör en kyrka i Kristianstad, där ”alternativa medier” rapporterade att muslimska asylsökande hade urinerat, bajsat och onanerat i kyrkbänkarna. Själva grundproblemet var sant. Stöket i kyrkan hade på kort tid ökat. Men det ”nya klientelet”, som omnämndes i artiklar, var inte asylsökande, utan heroinister, som besökte en nyöppnad metadonklinik i närheten. (DN, 17/2-2017)
Ett tredje fall bidrar regeringen till, när den upprepar att runt tio procent av alla assistansutbetalningar är fusk eller överutnyttjande, trots att det inte finns några vetenskapliga belägg (DN Debatt, 2/2). Genom att måla upp en bild av att kostnaderna skenar och att kriminella suger ut systemet, framstår neddragningar på utsatta människor som nödvändiga, eftersom fokus flyttas så att huvudsak blir bisak, och funktionshindrades rätt till ett värdigt liv underordnas jakten på fuskare.
Så var det även i migrationsdebatten, när den gick från ”i mitt Sverige bygger vi inga murar” till ”ordning och reda”, som innebär just murbygge. Det hastiga skiftet motiverades med att antalet som anlände hösten 2015 var ovanligt många. Men att hålla fast vid en stram politik legitimeras genom att skildra kampen mot organiserad brottslighet, våldtäkter, arbetslöshet och krigszonsliknande utanförskapsområden, och ställa det mot en human migrationspolitik.
Det är i den kontexten vanhelgande av kyrkorummet och sabotage av offentliga lokaler, som bibliotek, passar in i berättelsen om Sverige som ett land i fritt fall, underförstått på grund av migration från Nordafrika och Mellanöstern. Som pedagogikprofessor Göran Linde skriver finns det ”en kampanjapparat där välgrundad och källkritisk granskning av makten spårat ut till ren skrämselpropaganda om nationens upplösning och förestående kollaps” (Aftonbladet, 23/1).
Detta drivs till stor del av ”alternativa medier”, men även flera etablerade debattörer kokar ner de flesta samhällsproblem till invandring och kultur. De som inte håller med klassas som ”etablissemanget”, och utmålas med Lindes ord som ”PK, PK och åter PK”, som är ett epitet som många slänger sig med för att framstå som sanningssägare mitt i ett hav av en lurad befolkning.
Det spelar ingen roll att historikern Dick Harrison förklarar att ”den samlade statistiken inte har påverkats av den uppmärksammade ökningen av gatuvåld i storstäderna, inte heller av gängkulturer och integrationsproblem” (Svenska Dagbladet, 26/1). Eller att en dansk studie visar att flyktingar har bättre chanser att få ett jobb om de bor i Sverige än i Danmark eller Norge, och att Sverige internationellt sett anses vara bra på integration (Sydsvenskan, 17/1-2017). Har man bestämt sig för att allt är på väg käpprätt åt H-vete och att det är invandrarnas och de "politiskt korrektas"fel så har man.
Olyckligtvis verkar det som om Socialdemokraterna och Moderaterna, vid sidan av Sverigedemokraterna, delvis tänker spela på den planhalvan under valrörelsen. Liberala partier bör akta sig för att följa efter och i stället argumentera emot.
Att någonting upprepas av allt fler innebär inte att det blir sant.