Det gick ett sus genom lokalen när Lisa Dahlkvist berättade att hon träffat Leonel Messi och hon fick en spontan applåd för alla sina landskamper, 134 stycken. I tre kvart fängslade hon 100-talet åhörare från klubbens alla lag, trots att datorn krånglade så att hon inte kunde visa några bilder från en karriär med djupa dalar och höga toppar.
Som 5-åring började hon spela med pojklaget, gjorde division 2-debut med Adolfsberg i Örebro när hon var 14 år och hade spelat i allsvenskan med KIF Örebro och värvats till Umeå innan hon gått ut gymnasiet.
– Jag avråddes av min tränare i Örebro, Pia Sundhage, att nappa på erbjudandet från Umeå, sa Lisa Dahlkvist men flyttade ändå.
Flera år senare skulle deras vägar korsas igen. I landslaget.
Det blev fyra år, tre SM-guld och två champions league-finaler – och landslagsdebut 2008.
– Det var ju drömmen att få dra på sig den här tröjan, säger Lisa Dahlkvist och plockade fram den blågula matchtröjan med nummer 7 på ryggen ur väskan.
Via klubblagen Göteborg – där Lisa Dahlkvist en säsong var klubbkompis med Gropptorpsfostrade målvakten Hedvig Lindahl – och Tyresö, VM-brons i Tyskland och London-OS fick 31-åringen sitt första proffskontrakt med Paris Saint Germain. Samtidigt hamnade hon utanför landslaget, när en Pia Sundhage hade tagit över.
Lisa Dahlkvist tog hjälp för att hitta självförtroendet igen – och blev uttagen till OS i Rio de Janeiro 2016. Det var där hon blev svensk OS-hjälte två gånger om. Först genom att sätta den avgörande straffen i kvartsfinalen mot USA. Hedvig Lindahl hade räddat USA:s femte straff. Skulle Lisa Dahlkvist sätta den sista var Sverige i semi. USA:s målvakt Hope Solo gjorde allt för att psyka Dahlkvist och bytte handskar inför sista straffen.
– Jag vände det bara till min fördel. Solo var ju livrädd så när hon ställde sig mellan stolparna gjorde jag bara som jag tänkt och satte den högt till höger.
Tre dagar var scenariot detsamma i semifinalen mot värdnationen Brasilien, 80 000 åskådare på Maracana och två miljoner svenska tv-tittare. 0–0 efter 120 minuter, 4–4 efter de första straffarna när Hedvig Lindahl räddar och Lisa Dahlkvist kliver fram till straffpunkten – och sätter den.
– Sen förlorade vi finalen mot Tyskland. Men vi vann ett OS-silver och jag har medaljen som väger ett kilo med mig. Vill ni se den? frågade Lisa Dahlkvist.
Ungdomarna var måttligt intresserade. "Äsch, den såg vi när Hedvig var här för två år sen", konstaterade de och var mer intresserade av saft och bullar. Så Lisa Dahlkvist avslutade sitt föredrag där. Därför gick publiken miste om fortsättningen, ett bedrövligt 2017 med operation av en trasig hälsena, petningen ur landslaget när Peter Gerhardsson tog över som förbundskapten – och comebacken i Eskilstuna United.
– I allsvenskan ser jag fram emot 2019. Däremot har jag inte hört någonting från landslagsledningen. Visst saknar jag landslaget. Det är ju när man inte är där märker hur kul det är. När man har varit med ett tag krävs det mer för att bevisa att man är värd sin plats i landslaget och jag tror inte att jag blir uttagen till VM-slutspelet i Frankrike nästa år, sa Lisa Dahlkvist.
Innan hon lämnade Vingåker hann hon dela ut massor av priser. De två finaste, som årets ungdoms-VIF:are gick till Franzine Schönfäldt och Abdiwali Bashir.