Redan tidigt och svårt omtöcknad i ambulansen berättar mamman att hon tror att dottern kan ligga bakom mordet och mordförsöket den 3 augusti 2016. I förhör, ett par dagar senare, berättar hon också att hon tror att dottern ligger bakom.
‒Varför?, frågar hennes dåvarande advokat.
‒Hämnd, svarar mamman,
Mamman har då berättat om familjens ekonomi, om den 42-åriga dotterns ekonomi, om den kommande husförsäljningen, om barnbarnens liv och om hur de försökt att hjälpa både dottern och hennes barn på olika sätt under årens lopp.
Av förhören framgår att allt eftersom tiden går så klarnar mammans minnesbilder så sakta och hon minns mer och mer. Då och då kallar hon till sig polisen och vill berätta om nya saker och händelser hon minns.
Ur ett av förhören:
‒Jag har ingen smärta, jag känner ingenting. Sedan är jag borta. Sedan vaknar jag upp och då ligger jag i sängen. Det är jätteskönt för jag är varm och blöt och det är väl allt blod som runnit ur NN (makens namn) antar jag. Han kanske var huggen i någon ven eller något för det var väldigt blött. Och då vaknar jag.
Hon berättar sedan att hon så sakta piggnade till och lyckades ta sig till badrummet. Då hade hon upptäckt att en av hennes tänder var lösa och hon la tanden på handfatet.
När hon lyckats ta sig ner för trappan upptäckte hon att ytterdörren stod på vid gavel. Hon slår sig ner i en fåtölj och en av poliserna som kommer först till platsen och kikar in genom ett fönster har berättat att han ser en kvinna, blodig från topp till tå, sitter i en fåtölj och pratar i mobiltelefonen. Det är när hon ringer larmcentralen och vädjar om hjälp medan blodet så sakta rinner ur henne från alla de hål som hon fått vid knivattacken, i både ansiktet och på övriga kroppen.
I de första förhören berättar hon att hon sett en person i sängen och att hon själv låg ner. Några dagar senare minns hon att hon lyckades ta sig upp på knä i ett försök att värja sig mot attacken, samtidigt som hon skriker Nej! Nej! Nej!
I det skedet tycker hon också att hon ser ytterligare en person som står i dörren ut till hallen. Hon ser den personen som en siluett mot det svaga ljus som finns i hallen.
I ett av förhören som hålls med mamman i oktober, ett par månader efter mordet och mordförsöket kallar mamman till sig polisen och berättar om en händelse hon funderat på. Hon och maken hade planer på att sälja sommarhuset, de höll på att röja ur huset, hade skaffat husbil och hade andra planer för sitt liv. Beskedet om husförsäljningen hade enligt mamman inte tagits väl emot av 42-åriga dottern som gärna ville köpa huset. Men eftersom köpeskillingen sannolikt skulle uppgå till flera miljoner kronor och föräldrarna ville ha rättvisa mellan syskonen - var det aldrig aktuellt att sälja till dottern för något "vänskapspris". Och eftersom de bedömde att hon inte skulle kunna köpa för marknadspris, fortskred de med de försäljningskontakter och mäklarkontakter de redan hade påbörjat.
Dagen före mordet var 42-åringen på besök i stugan tillsammans med pojkvännen, svärsonen och andra vuxna familjemedlemmar. De hade hjälpts åt att hämta saker som 42-åringen hade magasinerat i olika förråd och uthus vid stugan. De hade lastat in sakerna i en hyrd skåpbil och var på väg därifrån berättade mamman.
Pojkvännen och svärsonen kom aldrig fram till föräldrarna och sa hej innan de skulle åka. Det gjorde däremot den 42-åriga dottern.
‒Jag kommer till er i morgon med barnen, sa hon berättar mamman i förhöret med polisen.
Mamman blev så glad, berättar hon. Eftersom kontakten med dottern inte hade varit så bra på slutet hade hon inte fått träffa sina minderåriga barnbarn så mycket.
‒Men då har jag tänkt efteråt. Det där var ju också med i planeringen. Det var ju hon som skulle komma och hitta oss. Vi skulle ju vara döda bägge två, säger hon.