Det är nästan alltid något projekt på gång i 60-talshuset som ligger i Slottsbrinken.
– Om du frågar min man så svarar han nog så, men jag tycker att ett hus är ett levande, ständigt pågående projekt som kanske inte alltid behöver bli klart.
Gästtoaletten i hallen fick ny färg för bara för någon dag sedan och Ann-Christin funderar på om inte hallen borde ha en ljusare färg än den mörkgrå, nästan svarta, som väggarna har nu. Och vardagsrummet ska nog också målas om...
– Fast det vet inte Magnus än, säger Ann-Christin och skrattar.
Det är förmiddag. Barnen, Inez och Sixten, är i skolan och maken Magnus har åkt till jobbet på Drottningholms slott, där han är köksmästare.
Det är snart åtta år sedan de flyttade in i huset som byggdes 1969. Och det tog inte många dagar efter att flyttkartongerna hade packats upp förrän renoveringen började.
– Jag har lätt att föreställa mig hur en renovering ser ut innan allt är klart. Medan Magnus alltid håller emot ett tag och är skeptisk till mina planer. Men när jag visar bilder brukar han gilla mina idéer.
För att få ett större kök och mer öppen planlösning sattes dörren mellan hall och kök igen och väggen mellan vardagsrum och kök revs ner.
– Riva väggen gick ju bra men att sätta upp en ny blev värre. Det var då jag insåg att bara för att man är man så innebär det inte att han är snickarkunnig, säger Ann-Christina skämtsamt.
– Magnus är bra på mycket annat, bland annat att spackla och det är jag urdålig på. Så han spacklar och jag målar.
Ann-Christin var höggravid när ombyggnaden av köket började och första värken kom lämpligt nog när sista arbetsbänken monterades, berättar hon.
Hallen har en stor öppning mot vardagsrummet. Ett par steg in i rummet ser man det bastanta matbordet och det rymliga köket med generösa arbetsytor, köksö/bardisk och en platsbyggd bänk vid fönstret.
– Köket har blivit samlingspunkten där alla hänger. Vi har nyligen kaklat om väggarna. Tidigare hade vi ett coolt grönt kakel men nu blev det vitt. Vi ville få lite mer av en restaurangkänsla men ändå inte den där sterila känslan.
Köksbordet är ett loppisfynd och var helt i furu när det köptes. Ann-Christin slipade bordsytan och vaxade det vitt. Ben och underrede målade hon svart.
– Det går att sitta tolv personer runt bordet och ett stort bord är bra när man har barn. Håller de på med något är det bara att dra grejerna åt sidan för att få plats med middagen.
Att förändra känslan i ett rum genom att måla om är något som Ann-Christin började med redan i tonåren.
– Jag var kanske 13 år när jag övertygade mina föräldrar att jag skulle måla om mitt rum limegrönt, jag hade sett det i någon av alla inredningstidningar jag köpte.
Efter det har det blivit många olika färgskalor, säger hon och just nu är det alltså grått som gäller men också med inslag av blått och grönt.
Riva väggen gick ju bra men att sätta upp en ny blev värre
– Jag älskar färg, gillar att inspireras och tycker att man ska våga färger. För mig fungerar grå så bra för den är levande. Nyanserna ändrar sig med ljuset och årstiderna och är aldrig riktigt likadan från dag till dag. Grått tråkar inte ut mig.
Husets inredningen är en blandning av arvegods, loppisfynd, garagefynd, Ikea och Bukowskis. Att prylarna har ett högt värde är inget som Ann-Christin prioriterar. Huvudsaken är att det finns något speciellt som tilltalar henne.
– Det går alltid att byta ut något hemma. Jag brukar gå in på Bukowskis sajt några gånger i månaden, när det börjar klia i göra-om-handen, och kolla vad som finns. Det är inte bara dyra saker på Bukowskis, man kan fynda också, som det där skåpet, säger Ann-Christin och pekar mot den svarta skänken som står vid matbordet.'[bild nr="13"]
Ann-Christin och Magnus träffades när de jobbade på Mariefreds värdshus, han som kock och hon som servitris. Efter att flyttat runt på tre adresser i Stockholm och första barnet var på väg blev det dags för husköp.
– Mariefred blev ett bra alternativ, vi hade ju redan bott här och trivdes redan då. Det är något speciellt med stan som jag inte kan sätta fingret på. Det finns ett stor engagemang från föreningar och företag att Mariefred ska leva året om och det gör stan verkligen också. Alla hälsar på alla, det är omåttligt vackert och här finns de flesta av vår familjs vänner. Vi har alla verkligen landat i Mariefred.