Gott så.
Det går inte att söka väljarnas förtroende när hälften av partidistrikten, bland dem Sörmland, öppet har deklarerat att de saknar förtroende för sin ordförande. Särskilt inte när personen gör anspråk på att vara den borgerliga oppositionens statsministerkandidat och det i dagsläget bara är sex procent av väljarna som föredrar henne som regeringschef (DN/Ipsos, 23/8).
Men att situationen blev ohållbar betyder inte att det var eller är Anna Kinberg Batra som är problemet. Moderaternas dilemma är att de hittills inte har lyckas navigera i det nya politiska landskapet, utan mentalt befinner sig i samma politiska läge som inför valet 2010, samt att partikollegorna, när Kinberg Batra valdes 2015, inte gav henne något mandat att föra partiet i den ena eller andra riktningen.
Därför är steg ett inte att välja en ny ordförande, utan att anpassa kartan efter verkligheten och bestämma vilket parti man ska vara: Ett mellanblått som betonar den liberala ådran, som under Fredrik Reinfeldts partiledartid, eller ett mörkblått med mer lutning åt konservatismen, i klassisk moderat anda.
Oavsett vilket är 30 procent av rösterna, som Reinfeldt och Borg kammade hem i rekordvalet för snart sju år sedan, inte en realistisk måttstock på om en M-ledare har lyckats med sitt uppdrag. Även 26 procent, som vid allianssegern 2006, är snudd på ouppnåeligt i en tid när en betydande del av den dominerande politiska konflikten går mellan liberalism och konservatism och alltså skär rakt igenom både borgerligheten och Moderaterna.
Spänningarna gör att den breda allmänborgerliga väljarskaran som lockades av Fredriks Reinfeldts nya moderater inte längre existerar, vilket märks i väljarströmmarna. Från riksdagsvalet 2014 till SCB-mätningen i våras har Moderaterna tappat 3,6 procentenheter till Centerpartiet och 2,1 till Sverigedemokraterna – två partier som befinner sig på motsatta sidor av den politiska skalan, nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Det gör att det inte går att på samma gång, med samma politik, locka tillbaka dem som vill kroka arm med Jimmie Åkesson (SD) och dem som knappt vill ta i SD med tång. Den slitningen kvarstår oberoende av om ombuden väljer den ekonomiskpolitiska talespersonen Ulf Kristersson från Strängnäs, satsar på andra vice partiordförande Elisabeth Svantesson, dammar av ex-försvarsminister Mikael Odenberg, riktar blickarna mot riksdagsledamoten Johan Forssell eller chansar på ett riktigt wild card.
Därför bör Moderaterna låta dem som är sugna på partiledarskapet kandidera öppet, så att dessa kan tydliggöra vilket parti de vill leda och på så sätt ges ett tydligt mandat att föra sin politik, något som Kinberg Batra saknade. Så gjorde Centern när Annie Lööf valdes 2011, vilket innebar att hon hade partiet i ryggen när det stormade som värst 2012-2013, och det är precis det stöd som den framtida M-ledaren behöver. Inte minst eftersom partiet i samband med valprocessen och stämman i mitten av oktober måste stöpa om sin nygamla självbild.
För sett över tid är dagens opinionsmätningar där M får cirka 17 procent faktiskt inte så illa som många vill ge sken av. I de senaste 14 riksdagsvalen – mellan 1970 och 2014 – har Moderaterna snittat på 20,5 procent och styrkeförhållandena inom borgerligheten har alltid varierat.
Ett tag var det Centerpartiet som dominerade. I valet 2002 var Liberalerna, som då hette Folkpartiet, nästan lika stora som M. Att se 25 procent som det moderata normaltillståndet är därför lika verklighetsfrånvänt som att Socialdemokraterna anser att partiets rättmätiga valresultat ligger på 45 och att allt utom en ren S-regering, med Vänsterpartiet som knähund, är att betrakta som statskupp.
I stället bör Moderaterna inse faktum. Det nya politiska landskapet innebär sannolikt att fler liberala och allmänborgerliga väljare än vad många har vant sig vid, i framtiden kommer att rata Moderaterna i förmån för Liberalerna och Centerpartiet. Rockaden är givetvis trist för den nya M-ledaren och för förtroendevalda och tjänstemän som blir av med sina uppdrag. Men det är inte skäl nog för att drömma sig tillbaka och sparka dem som inte levererar siffror från fornstora dagar.
Riksdagen består numera av åtta partier och svensk politik är inte vad den en gång var. Om Moderaterna ska ha en chans att vara spelförare måste de först göra upp med självbilden.