Allt du behöver för att locka fram barndomens skattjaktsentusiasm är en smarttelefon med GPS och karta. Sedan finns det en uppsjö av alternativ, beroende på om du vill se vackra platser, utforska din stad, lösa gåtor eller ta flest poäng.
– Det känns som ett spel. Vi tycker det är roligt och ser det inte som en sport, berättar Linnéa Bergsten, som arbetar som lärare i Katrineholm.
Hon, hennes två barn och sambon är mitt uppe i andra säsongen av Hitta ut, som arrangeras av Katrineholms orienteringsklubb men som finns i 30 städer runt om i Sverige, bland annat Norrköping.
– Vi går ut till fots och har som mål att ta kontrollerna. Vi tänker inte på att vi rör oss. Det var samma med Pokémon Go, man kan vara ute länge och röra på sig, men man tänker inte på det, berättar Linnéa Bergsten.
Hon har också testat Geocaching, en internationell internetbaserad skattjakt med rötter i USA, som skapades runt millenniumskiftet och som än i dag engagerar hundratusentals runt om i världen.
– Men när man är ute med barn är det bättre med stolpar, de syns bättre. Geocacharna är så väl dolda. Sen underlättar det för barnen att ha en fysisk karta att hålla i.
Det hon gillar med stadsorienteringen är att den är lättillgänglig och går att pussla in i vardagen.
– Vi behöver inte ens byta om. Vi planerar vilka vi ska ta, tar med oss lite vatten och går ut! Det är skönt att vara ute. Sedan blev jag sugen på mer, så jag gick en intensivkurs i orientering i våras. För mig är det roligt att ta kontroller och målsättningen är väl kanske att börja jogga – men mest för att kunna ta fler kontroller på kortare tid, skrattar Linnéa Bergsten.
Ida Plantin som arbetar som frisör har också tagit till sig stadsorienteringen, inte bara som vardagsmotion utan som kvalitetstid.
– Jag gillar inte att cykla runt planlöst, utan jag vill ha ett mål. Sen brukar jag träna på gym och utomhus, men i så fall ensam. Att ta checkpoints gör jag tillsammans med sambon som ett sätt att umgås, berättar hon.
När hon först fick hem kartan hon var skeptisk i och med dåliga erfarenheter av orientering under skoltiden, men hon lät sig övertalas.
– Jag var extremt dålig på orientering och försökte alltid slippa eller fuska, men det här blir jag peppad av. Jag känner ingen press på mig själv att vara bäst, utan vi kan verkligen göra det som en kul grej och lösa problemen tillsammans. Sen ser man sin hemstad ur ett annat perspektiv, när man är ute och verkligen tittar, säger Ida Plantin.
Hon ser inte aktiviteten som ett träningspass.
– Det är casual. Vi kan ta någon kontroll till eller från jobbet, eller bara för att hitta på något. Man behöver ingen utrustning och kan gå i jeans om man vill. Men det är klart, när man väl kommer in och har varit utomhus mer än vad man brukar, så mår man bra. Men det får man gratis för att det är roligt!
Men än känner hon sig inte manad att gå all in med traditionell orientering. För Ida Plantin räcker det med Hitta ut, just nu.
– Jag behöver ha min lilla blå GPS-plupp! Utan den vet jag inte hur det skulle gå. Jag tror ändå att det är bra och att lokalsinnet blir lite bättre, även om man tar telefonen till hjälp.