Mellan den 16:e och 27:e augusti är det dags för IPC friidrotts-EM i Berlin. Då finns Mohammad Al-Joburi från Eskilstuna Friidrott med i den svenska truppen.
– Det känns stort och väldigt kul. Jag åker ner 21 augusti och tävlar i diskus och kula, säger Mohammad när vi träffar honom i Munktellarenan som han beskriver som sitt andra hem.
Det är dock inte första gången Mohammad blir uttagen till landslaget. Den rutinerade kastaren har tidigare deltagit i fyra VM och gör nu sitt fjärde EM. Förbundskapten Magnus Olsson kommenterade sin trupputtagning med följande ord:
"Jag har valt att bara ta ut aktiva som har chans till final och medalj." Ord som Mohammed ska leva upp till.
– I EM i Holland 2012 tog jag ett brons i diskus. Nu känns kroppen bättre och jag har samlat på mig mer erfarenhet, säger Mohammed och fortsätter.
– Jag åker dit för att tävla om medaljerna, sen om det blir guld återstå att se. Det är många duktiga kastare med. Men en brons- eller silvermedalj är inom räckhåll.
Mohammed har en benprotes som börjar ovanför vänster knä till följd av den skada han fick i kriget mellan Iran och Irak 1987. Trots det började han med friidrott 1993. På grund av protesen kan han till exempel inte rotera när han kastar, vilket är vanligt förekommande i diskus. Istället står han still och pendlar enbart med överkroppen. Samma sak gäller i kulstötningen. Trots det är Mohammed innehavare av det svenska rekordet i diskus på hela 39.69 meter.
Efter ett längre skadeuppehåll är det nu hårdträning som gäller för Mohammad inför EM.
– Det blir mellan åtta och tio pass i veckan och så ofta jag kan kör jag två varje dag. Det är styrka på förmiddagen och kastträning på eftermiddagen eller tvärtom. Där emellan arbetar jag som tränare för barn och ungdomar i Eskilstuna friidrott.
Samtidigt som träningen fortlöper är Mohammad också ledare och kontaktperson för Sommarkul, där Eskilstuna Friidrott anordnar gratis aktiviteter under sommaren.
– Jag har varit med som ledare sedan starten för elva år sedan. Det är ett jätteroligt projekt.
Men det innebär också mycket jobb och telefonen går varm under sommarmånaderna.
– Jag minns när jag satt och åt lunch med svenska förbundskaptenen i London. Vi försökte prata om min kommande tävling men blev hela tiden avbrutna av min mobil som ringde. Han sa till mig att jag borde fokusera mer på tävlingen, men då svarade jag bara: Jag måste ju jobba också, säger Mohammad och skrattar.
Något som däremot inte var lika kul var när han hamnade utanför Paralympicstruppen till OS, både i London 2012 och Rio 2016.
– Det var surt att missa de mästerskapen. Jag tycker att jag borde ha varit med, åtminstone en av gångerna. Men nu har Internationella Paralympiska Kommittén gjort om kvalificeringsreglerna lite, så nu hoppas jag och tror på att få delta i Tokyo-OS 2020.