Låt mig få ta det hela från början; Det är uppehållsväder just den här morgonen och en sju kilometer lång cykelväg ligger där och bara väntar på att bli nerkämpad. Massor med vind i ryggen framkallar en känsla av att det kanske rent av kan bli tangerat rekord in till staden. Det borde kanske rent av gå att komma under de femton minuter, om bara trafiken är skapligt besinnad.
Framme i första vägskälet avbryts mina tankar och jag släpper jovialiskt fram en kvinnlig cyklist som kommer från höger - det borde ge några bonuspoäng att man även som laglös cyklist får markera att jag inte bara känner till högerregeln, jag är beredd att praktisera den också.
Lite grand i bakhuvudet finns en tanke att det är bättre att jag kör om henne lite längre fram än att jag kör ut framför henne, själv blir omåkt och sedan kommer tillbaka och åker om henne… Det verkar lite tjatigt.
Tankarna far lätt i väg så där och det där med att köra i kapp kvinnan visar sig snabbt avsevärt lättare sagt än gjort. Vad är detta? Jag tappar ju hela tiden mark och först efter en lång nedförsbacke börjar jag ana att jag kanske vunnit en meter eller två på den kvinnliga fartfantomen därframme.
Nåväl, medvinden är fortfarande högst njutbar och benen svarar så där underskönt som de ibland gör när jag trycker på lite grand. Vi är båda inne i staden på ett litet vips och efter en djärv manöver i en helt bilfri rondell är jag nästan i kapp och noterar att kvinnan på cykeln framför mig verkar bromsa… och vänta nu lite grand… vad är detta, har hon bromsljus på sin cykel..?!
En tyst svordom undslipper mig, hur kan jag missa en sådan detalj, det är klart att paketet under pakethållaren är en liten elmotor. Kvinnan trampar inte ens hälften så mycket som jag gör ens om jag har tyngsta växeln i och ser ut att ha kraft nog för att trampa vidare till Västerås.
Själv är jag kanske inte direkt flåsigt flämtig riktigt än, men svetten bröt fram i pannan på ett tidigt stadium och jag anar att morgonens planerade morgonmöte blir en ganska blöt tillställning. Och mycket riktigt; jobbarkompisarna jag möter tittar på mig ungefär som om skyddsgränsen borde ligga på fem, sex meter, kanske rent av ett annat rum just i dag.
Jag brukar visserligen inte kasta mig i famnen på så många av mina arbetskamrater men nu är det nästan lite frestande att lägga om inriktningen i morgonritualerna, och kan för mitt inre höra reaktionerna: Åh, fy vad läbbigt...
Det får bli en dusch och byte av kläder så snart jag svettats färdigt och så ska jag umgås med den där tanken och förvissningen att det faktiskt inte är en pågående tävling där ute...