Hemma hos familjen Lafta i Eskilstuna firas det i dag dubbelt. Äldste sonen fyllde 19 i tisdags och under lördagen tar han studenten.
‒Den här dagen har jag sett fram emot, säger Muataz med ett brett leende och med en stor portion lättnad i blicken. Nu kan han skaka av sig all stress, släppa pressen han haft på sig själv de senaste fem åren, och bara njuta tillsammans med sin klass och sin familj.
Muataz var tolv år när hans föräldrar tog honom och hans tre yngre syskon med sig och lämnade hemmet i Bagdad, Irak.
‒Vi tillhör minoritetsreligionen mandai, och i Irak är vi en förtryckt liten grupp som inte tillåts smälta in i samhället. Vi förde en orolig tillvaro, kunde inte umgås med alla och var ständigt utsatta. För att säkra framtiden för oss barn tog mamma och pappa beslutet att lämna Irak. Det är jag väldigt tacksam och glad för.
Efter ett år i Syrien kunde de ta sig vidare till Europa och Sverige. Pappan åkte före, och i juli 2011 förenades familjen i Sverige. Vårterminen året därpå började Muataz i internationell klass på Årbyskolan. Redan då hade han sin långsiktiga plan klar.
‒Jag bestämde mig för att ta mig igenom den första studietiden och lära mig svenska snabbt för att få komma in i en vanlig klass så snart som möjligt och kunna gå vidare mot mitt mål: att bli läkare. Jag vill hjälpa andra, dela med mig av mina styrkor, och kanske jobba utomlands bland fattiga människor ett tag. Mina föräldrar har aldrig försökt påverka oss barn. De önskar det bästa för mig, men har inte lagt sig i mina val.
Efter ett antal månader slussades han vidare in i en vanlig klass mitt under årskurs åtta, vilket gjorde att han missade halva svenska högstadiet. Men när nian var till ända kunde Muataz visa upp ett betyg som bestod av tre stycken B (svenska, engelska och bild) och resten A. Han fick stipendium och andra priser, och hyllades av sina lärare.
‒Det gick bra, men du vet språk är ingen kunskap man bara kan plugga in snabbt, det måste man jobba på kontinuerligt. Både engelska och svenska var helt nytt för mig, förklarar han blygsamt – på i det allra närmaste helt brytningsfri svenska.
Han fick tre gymnasieår på sig med språken. På Rinman har han läst naturvetenskapliga programmet, och valde att lägga mycket annat åt sidan för att kunna ta sig igenom gymnasiet som han ville. Nu summerar han tre väldigt roliga år med fantastiska lärare.
Jag är lika normalbegåvad som de flesta. Jag har bara valt att lägga ner mer tid på pluggandet.
Muataz Lafta
Nästan omgående i det nya landet blev Muataz pappa sjuk. Han hade haft problem med hälsan tidigare, och nu drabbades han av cancer. Hans kamp varade i fyra år, och i januari i år gick han bort.
Trots den svåra förlusten behöll Muataz sitt fokus under slutspurten i skolan, både för sin egen och för sin stolta pappas skull, och kan i dag ta emot ett kalasbetyg. En första engelskakurs i ettan gav honom ett c och ytterligare en engelska- och en svenskakurs resulterade i betyget B. Resten av de tre årens alla kurser klarade han på bästa sätt. Kanske är han allra mest stolt över de två A han fick i svenska.
Han har inte riktigt bestämt sig än, men det lutar åt att Muataz ger sig själv ett halvårs vila från studierna innan resan fortsätter och han tar sig an läkarlinjen.
‒Kanske behöver jag göra något annat under hösten, hinna sånt jag inte hunnit med. Kanske jobba lite, och vila. Jag tillät mig inte att sörja pappa ordentligt i vintras, de känslorna kan nog komma ifatt mig nu. Och jag märker att det är mycket jag gått miste om under några år, sånt andra ungdomar hinner ägna sig åt för att utvecklas som person.
Muataz menar att alla kan fixa bra skolbetyg och välja sitt drömyrke. Folk kallar honom smart, men det gillar han inte riktigt.
‒Jag är lika normalbegåvad som de flesta. Jag har bara valt att lägga ner mer tid på pluggandet, och har väl egentligen behövt dubbelt så mycket tid som de andra eleverna för att läsa alla texter, fixa alla ämnen och kurser. Tiden har varit min viktigaste tillgång.
‒ Alla är vi olika, och man bli bara besviken om man jämför sig med andra. Använd i stället dina resurser klokt. Jag bestämde mig för att satsa hårt på skolan, och det lönade sig.
Det går alltid att bli bättre, hävdar Muataz Lafta och tipsar: Var ambitiös, tänk långsiktigt, skaffa goda förebilder och följ dina drömmar. Framför allt: ge inte upp, se till att skapa möjligheter av varje situation.
‒Jag har inte ägnat så mycket tid och energi till att reflektera över svårigheterna i mitt liv, inte klagat över min situation utan bara försökt göra mitt bästa. Jag är tacksam att jag och familjen överlevde de svåra åren och att vi fick möjligheten att kunna leva bättre liv här. Det är inte alla som får den chansen.