Duktighet diskuteras vilt just nu. Det är riktigt uppfriskande. För ett par veckor sedan kom den liberala politikern Birgitta Ohlsson ut med boken "Duktiga flickors revansch" (Forum) där hon slår ett slag för flit. Birgitta Ohlsson vill bort från det hon uppfattar som samhällets nedvärderande av kvinnor (och män) som oförtrutet och plikttroget arbetar på och har höga förväntningar på sig själva när det gäller prestationer. Begrepp som "prestationsprinsessor" skyr hon som pesten, liksom bilden av den duktiga flickan som ångestriden, utbränd, eller bara oattraktiv och tråkig.
"Duktiga flickors revansch" är mer än något annat en liberalfeministisk stridsskrift som förfäktar den goda idén om att en duktig flicka ska sluta curla gubbarna och ta makten över sitt liv. Lättläst, underhållande, härligt gnällig och kaxig. Hyllningarna och kritiken av boken visar också med all tydlighet att duktighet är ett brännande ämne.
Själv hade jag inte funderat särskilt mycket på just duktigheten innan debatten blossade upp. Visst säger jag i bland om mig själv att jag lider av "duktig flicka-syndromet" om jag till exempel jobbar 14 dagar i sträck och får dåligt samvete när jag tar ut en kompdag. Men jag har egentligen aldrig betraktat mig som en duktig flicka. Som barn var jag alldeles för rastlös, uppkäftig och skeptisk mot auktoriteter för att platsa i de duktiga flickornas sällskap. Jag ville vara som Astrid Lindgrens Annika, men alla vuxna sa att jag var som Pippi Långstrump. (Det var ingen komplimang för en flicka i början av 1970-talet.) Så jag växte upp och blev en sådan som koketterade med att inte ha läst läxan. För mig gick det bra till slut ändå, tack vare en viss talang och den mognad som jag tillskansade mig som ung vuxen.
Den erfarenheten gör ändå att jag har lite svårt att känna medkänsla med Birgitta Ohlsson och hennes duktiga medsystrar som inte tycker att de får den cred de förtjänar, så länge det inte handlar om att de nedvärderas på grund av sitt kön förstås. Dessutom stör det mig att de får det att låta så lätt. Som om alla kan välja att vara duktiga. Det finns ju tusen skäl till att miljarder människor misslyckas med att vara duktiga, flera gånger varje dag.
Hur stark laddning begreppet duktig har blev jag varse i förra veckan när det fräste till i mina flöden på sociala medier efter det att Ann Charlott Altstadt skrivit en kritisk och tillspetsad artikel på Aftonbladet kultur om Birgitta Ohlssons bok. Altstadt kallar boken "en av de sjukaste böcker jag har läst på länge".
Flera vuxna kvinnor och män som definierar sig som duktiga gick i taket, och kommentarsfälten glödde. Det är tydligt att de som ser duktigheten som en del av sin identitet blev provocerade när Ann Charlott Altstadts skrev: "Nej jag gillade aldrig de så kallade duktiga flickorna i plugget för att de alltid spelade safe. De var ögontjänare och opportunister, tråkiga och fega."
Jag tyckte det var ganska roligt och träffsäkert formulerat och något som jag själv kunde ha sagt till mitt försvar till mig själv när jag gick i gymnasiet och började inse att min oduktiga inställning till skolan skulle leda till usla betyg och dystra framtidsutsikter.
Duktighetsdebatten är intressant, och den har bara börjat. Av vänsterdebattörer beskrivs duktighet som roten till allt från långtidssjukskrivningar och klassklyftor medan liberaler ser den som vägen till framgång, välstånd och klassresor.
Birgitta Ohlsson kan vara nöjd med sin bok.