Själva åkningen är det väl inte så mycket att klaga på. Det är utrustningen som sticker ut.
Varje gång tänker jag, att under den här semestern ska jag hyra skidgrejer som en normal person. Men på något vis slutar det alltid på samma sätt. Kön till uthyrningen är för lång och där någonstans bestämmer jag mig för att ta den gamla munderingen, som har packats ned utifall.
Framför allt är det pjäxorna som utmärker sig. Det är inte så konstigt. De är televerksorangea och inköptes begagnade när jag gick i högstadiet. Det är jättelänge sedan för er som undrar. Ja, men så gamla och omoderna kan de väl ändå inte vara tänker ni. Jo, säger jag. Till och med Stig-Helmer i Sällskapsresanfilmerna, som inte direkt är känd för någon uppdaterad utstyrsel, skulle tycka att de var på gränsen.
Att exakt likadana pjäxor står utställda som museiobjekt i en monter i en skidshop jag råkade besöka för ett tag sedan, hindrar mig tydligen inte heller från att använda dem. Trots upprepade gliringar från min närmaste omgivning.
Skidorna är inte bättre. De var förvisso nya när de inhandlades men har tillhört min mor och det var rätt många år sedan hon lade laggen på hyllan. Begreppet ”carvingskida” var ännu inte helt vedertaget.
Men som sagt i år hyr jag, det ska jag verkligen göra. Fast jag tar förstås med mig de gamla för säkerhets skull...