Om politiker och partier enbart driver på i riktningar där de har majoriteten bakom sig, skulle vi vare sig behöva politiker eller olika partier som grundar sig i skilda ideologier. Det skulle räcka med opinionsundersökningar, som visar vilka förslag som ska bli verklighet, samt byråkrater som ser till att sakerna verkställs och att plus och minus går ihop.
Svänger opinionen, svänger besluten. Står opinionen stilla, blir det status quo. Även om de flesta är överens om att dagens modell, där mammor tar ut 73 procent av föräldradagarna, får oönskade konsekvenser, som lägre pensioner, högre sjukskrivningstal och sämre löne- och karriärutveckling för kvinnor.
Den lösning som hittills har fungerat för att utjämna uttaget är att vika dagar så att de inte går att överföra till den andra föräldern, alltså det som kallas för ”pappamånader”. I dag tre till antalet.
Här vill exempelvis fackförbundet Ledarna, som tidigare i veckan presenterade rapporten ”Ge kvinnor chansen på arbetsmarknaden och männen i hemmet – dags att individualisera föräldraförsäkringen” på ett seminarium i Visby, gå längre och dela dagarna rakt av. Dels för att kvinnor ska kunna göra karriär på samma villkor som män. Dels för att många manliga chefer uppger att de inte haft möjlighet att ta ut så mycket föräldraledighet som de hade velat, samtidigt som andelen kvinnliga chefer som tar ut föräldraledigheter som är längre än ett halvår är över 90 procent.
Men det är väl inte politikernas sak att lägga sig i på vilket sätt människor väljer att ta hand om sina barn, invänder någon.
Vad man då glömmer är att hela föräldraförsäkringen som idé – att man ska få betalt via skattepengar för att vara hemma, hur mycket man ska få och hur många dagar försäkringen ska bestå av – är ett enda stort politiskt projekt, som alla är med och finansierar.
Således är villkoren i föräldraförsäkringen lika lite ristade i sten som alla andra politiska beslut, som skattesatser, grundskolans läroplan och hur mycket som ska avsättas till försvar och sjukvård. Alltsammans saker som påverkar människor, exempelvis i form av mer eller mindre pengar kvar efter skatt, eller hur länge man får vänta på en höftledsoperation.
I diskussionen om det som brukar kallas för folkvilja ska man heller inte glömma det som Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop, påpekade under ett seminarium på tisdagen: många saker som i dag är så gott som heliga, som 1990-talets skattereform och pensionsreform, klubbades igenom trots att det folkliga stödet var skralt, eftersom det ansågs nödvändigt att göra något åt de dåvarande systemen. Numera är det, motstånden till trots, få som vill riva upp besluten.
Därför är ingen betjänt av ett klimat där politiker sätter upp ett blött finger i luften, känner riktningen, och aldrig vågar driva på för det som han eller hon tror på, som en ökad individualisering av föräldraförsäkringen. Inte minst eftersom Demoskops undersökning, som presenterades på seminariet, visar att många väljare tycker att det är för få principer i svensk politik – och att politiken styrs för mycket av opinionen.