Tidningens team beger sig till Avesta en gråmulen och burrig höstdag. När vi passerar Masarnas arena Brovallen är det tomt på raden under "Nästa tävling" på skylten längs väg 70. Någon mil senare skakar vi hand med en av anledningarna till varför. Pontus Aspgren och hans Smederna slog ju otippat ut Masarna i semifinalen.
Hur beter man sig som Avestabo veckan efter det? Sträcker på sig lite extra eller har du fått onda blickar från folk på mataffären ...?
‒Haha, jag har faktiskt fått väldigt mycket gratulationer och en del som har sagt "jaha, nu får man börja hålla på Smederna i stället". När jag varit här i garaget har också många, inte bara de närmaste grannarna, kikat förbi och gratulerat. Bland mina bekanta har jag många massupportrar som ändå gladdes med mig.
Samma personer som inte trodde på mig då finns kvar i klubben ännu.
Att vara uppväxt och bo i Masarnas metropol men inte köra för ortens lag är förstås något som måste redas ut. Pontus tar en klunk kaffe och berättar:
‒Jag tror inte att så många vet det här men 2013 gick det tungt länge och mitt i säsongen i Allsvenskan blev jag petad. Jag pratade med klubbledningen och sa "det här är min dröm och jag behöver köra för att utvecklas, annars måste jag gå vidare". När de satte upp mig i transferfönstret var det ett ganska tydligt svar. Under en motig period vill man ju ha sin hemmaklubb i ryggen men i stället bytte jag till Griparna och då vände det. Jag gjorde till exempel en väldigt bra match i Avesta sedan.
Är det speciellt för dig att köra mot Masarna?
‒Ja, det är det. Vi snackade mycket inför säsongen 2016 men jag kände att Lejonen var ett bättre alternativ för mig då och inför 2017 visade Smederna tidigt intresse. Då pratade jag inte alls med Masarna. Jag har sagt att innan jag lägger av vill jag absolut köra här igen men det som hände 2013 sitter nog kvar i skallen ännu. Samma personer som inte trodde på mig då finns kvar i klubben ännu.
När Pontus just hade börjat skolan fick eleverna skriva vad de ville göra när de blev vuxna. Redan då plitade han ner speedwayproffs. Men vägen dit har inte alls varit spikrak.
‒Nej, jag har fått jobba mig till framgångarna. Jag var inte dålig men jag var heller aldrig någon stjärna i yngre år. Som junior tog jag aldrig en JSM-medalj. Det bästa resultatet var när jag kom trea i en JVM-deltävling i Argentina 2012 bakom Maciej Janowski och (smedlagkompisen) Michael Jepsen Jensen som tog titeln det året.
‒Att det inte har gått så enkelt tror jag har gjort att jag alltid haft fötterna på jorden. Jag har sagt att om jag inte når mina mål så ska jag i alla fall veta att jag gjort precis allt jag kunnat för att lyckas. Min förebild Tony Rickardsson är härifrån och undermedvetet tror jag det betydde mycket för mig att han bevisade att man kan vara från Avesta och bli bäst i världen.
Jag blir stressad om det inte är ordning och reda.
Samtalet flyter på i garaget i Krylbo där undertecknad och fotograf Nilsson imponeras av hur rent och välordnat allting är.
‒Som yngre var jag inte så noga men nu har jag märkt att jag blir stressad om det inte är ordning och reda. Jag gillar att vara här och fixa med cyklarna, jag vet hur allting fungerar och kan meka själv. Det tror jag även är en fördel under matcherna, då vet jag vad som behöver justeras lika väl som mekanikerna.
Pontus drar bort en övertäckningsduk med fyra motorer under. Han pekar direkt ut vilken som fungerar bra i Hallstavik och Norrköping och så vidare. Det är, som sagt, ordning och reda. Inte fullt lika ordnat och välfungerande var det i Lejonen förra året och Pontus kände tidigt att han ville byta elitserieklubb till 2017. Även i år har det strulat mycket – Smederna har varit det positiva undantaget.
‒Jag hade kontrakt med danska Munkebo. Men innan säsongen fick jag veta att de inte hade fått miljötillstånd eller vad det hette. Så de kunde inte köra i år. Jag skulle även ha åkt för Daugavpils i polska andraligan. Men de satsade på Tomas H Jonasson i början tills de inte kunde betala honom. Då ville de ha in mig men hade de inte pengar till Jonasson hade de knappast det till mig heller. I Örnarna blev det samma strul med lönen så i början av augusti slutade jag köra för dem. Efter det har jag bara haft Smederna.
Klubben har något bra på gång, vi har ett lag med härliga killar.
Har de betalat dig som de ska?
‒Ja, klockrent. Det var bland annat därför jag skrev på för två år till. Klubben har något bra på gång, vi har ett lag med härliga killar, ekonomin verkar stabil och jag har bra sponsorhjälp i Eskilstuna. Plus en sån sak som att när jag ringer och frågar om jag kan få träna går det alltid bra och banan är preparerad. Någon har alltså lagt ner någon timmes jobb bara för att jag ska få bra underlag att köra på. Det är inte vanligt.
Det pratas så mycket om lagandan i Smederna i år. Är den verkligen något extra?
‒Ja. Det är svårt att förklara men det är väldigt speciellt. Vi har en grupp där alla hjälper varandra och alla pratar med varandra. Jag kan få hjälp av en stjärna som Matej Zagar men om jag flyger fram i en match kan han fråga mig om inställningar och sedan komma förbi och tacka om det jag sa hjälpte. Jag kände inte honom tidigare och hade hört lite negativt snack om Zagar men jag tycker han är hur skön som helst.
Du känns alltid lugn och samlad när vi pratar med dig på matcher. Blir du förbannad någon gång?
‒I yngre år blev jag det. Jag har tränat mycket mentalt och nu händer det mer sällan, det är egentligen bara om någon kör på ett sätt som verkligen är farligt. Att man ibland tar nollpoängare får man acceptera men i stället för att bli arg brukar jag redan på vägen till depån börja fundera på varför det blev så. Om jag gjorde något fel, om cykeln inte fungerade som den ska och så vidare.
[fakta nr="2"]
Alla i klubben bidrar till glädjen och drar åt samma håll.
Att han bara haft Smederna att köra för den senaste månaden oroar inte. Pontus är trygg i att han inte tappar sin körförmåga så snabbt. Däremot gick hans bästa motor för Eskilstunas bana sönder i andra semifinalen – inte idealiskt inför finalen.
‒Jag har beställt en ny men det var förstås synd. Motorn som skar har fungerat bra hela året och jag har ofta haft bland de snabbaste heattiderna när jag kommit iväg i starten.
Efter mycket speedwaysnack, inklusive en tv-intervju, tar vi en promenad på runt 100 meter från garaget. Då står vi plötsligt på en brygga, med Dalälven framför oss, och Pontus kastar med fiskespöet. En hobby han gärna ägnar sig åt – fast gärna på varmare dagar än denna.
När vi sedan säger "hejdå och ses på tisdag" funderar man förstås på om Pontus nya motor och Smedernas laganda ska räcka till klubbens första SM-guld på 40 år. Svaret får vi snart men en sak är säker: Pontus längtar.
‒Det är alltid jäkligt kul att åka till Eskilstuna. Alla i klubben bidrar till glädjen och drar åt samma håll.
[fakta nr="1"]
[fakta nr="3"]