Man anade vartåt det barkade redan ute på E20, en och en halv timme före match. Det gick bara 30 kilometer i timmen förbi Folkesta så tidigt som vid halv sex på eftermiddagen, och bortåt Gröndal var det stillastående kö. Redan en timme innan tejpen skulle gå upp uppskattade arrangörerna att över 3 000 personer var på plats.
När förarna gjorde entré strax före 19 möttes de av ett öronbedövande jubel från de 8 357 som letat sig ut till motorstadion, och hemmafansen tände bengaler. Men när matchen väl var igång blev det mer sammanbitet på läktarna och bitvis nästan tyst. Elit Vetlanda kopplade tidigt ett litet men tydligt grepp om händelserna, vilket alla på plats förstås noterade.
Donny Tepplin, en trogen smedsupporter, var dock positiv mellan sjätte och sjunde heatet trots att hans lag var i underläge.
‒Jag tycker att det ser rätt bra ut, sa han.
Vid det laget hade Leon Madsen stått för två fina insatser, till publikens belåtenhet.
I takt med att Vetlanda behöll sitt försprång matchen igenom, och till och med utökade det, sjönk dock modet hos hemmafansen.
Två bekanta möttes i vimlet.
‒Är det bra med dig? frågade den ene.
‒Nej, svarade den andre.
Väninnorna Madde Sundström och Annica Axell går på alla Smedernas matcher. De var en smula uppgivna inför de avslutande heaten, men kunde ändå finna glädje i Smedernas smått osannolika säsong.
‒Det går inte att vinna där nere på deras (Vetlandas) bana. Men vi får ju ett silver i alla fall! sa Annica Axell.
När bortalaget definitivt avgjorde matchen med en femetta i det 14:e heatet valde många i publiken att lämna arenan, i stället för att stanna och se nomineringsheatet.
Smedernas lagledare Jerker Eriksson gladdes inte åt resultatet i matchen. Däremot åt publiksiffran, som alltså blev mäktiga 8 357 personer.
‒Det var väl det enda som var bra i kväll, sa han efter matchen, förvisso med glimten i ögat.