Oväntat var dock att se denna stora hall halvfull en lördagskväll i november.
Men ett besök var det sannerligen värt.
Inte minst för det lååånga potpurri som de tre sångerskorna bjussade på i showens andra avdelning. Där regnade gamla örhängen oupphörligt i en kvart eller tja, kanske tjugo minuter. Som betraktare var det bara att luta sig tillbaka och låta sig översköljas av skådespelet där Siwan och Ann-Louise (som de skånskor de är) kivades med hälsingebruden Lill-Babs genom att vilt slunga korta kollageartade stycken av kända låtar mot varandra. ”Lyckans ost”, ”Vita rosor från Aten” och ”Tunna skivor”, man tappade räkningen ganska snabbt.
Fräcka anekdoter avlöste låtar av både känt och okänt slag. Oftast lekfullt men ibland dunkade allvaret in och vitaliserade glättigheten.
Som när Ann-Louise Hanson sjöng två Ted Gärdestad-låtar som monterats ihop; ”För kärlekens skull” och ”Himlen är oskyldigt blå”.
Att Lill-Babs och Siwan är två slagfärdiga superveteraner som klarar av både seriöst skådespeleri (Lill-Babs är suverän som ärtig veteranlebba i SVT:s komediserie ”Bonusfamiljen”) och brett scenartisteri är känt sedan länge. Men att Ann-Louise Hanson kunde vara så rolig som när hon imiterar ett gäng kvinnor ur den svenska nöjesparnassens äldre garnityr, det visste jag inte.
I en hysteriskt rolig monolog gör hon så disparata personligheter som Birgit Nilsson (borgerligt högdragen), Lena Nyman (sönderrökt stockholmsdialekt), Ulla Sallert (högljutt och skrikigt), Siv Ericks (kalasfull) och Liv Ullmann (skört flumintellektuell).
Sämst under kvällen var annars den bitvis dammiga känsla man fick av de ofta utslitna vitsarna.
Men det gjorde inget, för bäst var ändå finalen med det långa medleyt där klassikerna avverkades i hysteriskt tempo. Där märktes denna trios tydliga uppgradering, från att ha varit piffiga blondiner inför dreglande skivbolagsbossar på 50- och 60-talen, till att bli ett stycke levande kulturhistoria.
Och är det sista gången de uppträder så har de åtminstone lämnat ett bestående avtryck i mitt kräsna kritikerhjärta.