På många sätt är det ett bra problem. Tack vare den medicinska utvecklingen, tillgången till näringsrik mat och ett yrkesliv som inte bryter ner oss, lever vi allt längre.
Samma sak med babyboomen. Den utbyggda barnomsorgen gör att kvinnor i Sverige kan kombinera barn och karriär, vilket är svårare i många andra länder.
Kruxet är att ekvationen snart inte går ihop. Hur mycket pensionärer än förtjänar sin lediga tid, och hur välkomna alla barn än är, är det i huvudsak den arbetande delen av befolkningen som försörjer dem som inte arbetar.
Dessutom måste de arbetsföra vara tillräckligt många för att fylla behoven i näringslivet, skolan, äldreomsorgen och sjukvården, och i dag råder arbetskraftsbrist i de flesta sektorer.
Att det finns problem betyder dock inte att situationen är hopplös. Däremot behöver det bli enklare att rekrytera arbetskraft utifrån, så att Sverige exempelvis kan ta tillvara den positiva utvecklingen i Afrika, där nästan hela världens befolkningsökning äger rum under de närmaste decennierna. Det betyder att det kommer att finnas rekordmånga unga och välutbildade, varav en del vill bygga sina liv i Europa, samtidigt som Europas befolkning åldras, vilket är en utmärkt kombination.
För det andra måste den offentliga sektorn bli attraktivare som arbetsgivare. Nästan tre av tio poliser, och två av tio lärare, arbetar inte kvar i sina yrken, och i våras rapporterade Aftonbladet om att många sjuksköterskor aktivt väljer bort landstingen.
För det tredje kan arbetslivet gott förlängas, vilket ökar kraven på goda möjligheter till vidareutbildning senare i livet. Många både vill och kan jobba längre och etableringsåldern – när 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden – behöver sänkas. I dag är den cirka 28 år för män och 30 för kvinnor, trots att det inte bör ta tio år att skaffa sig en högskoleexamen.
Det håller inte att börja jobba vid 30, gå i pension vid 60 och leva till 90.