Skall man förklara finansministern för oduglig bör man också tänka på i vilket sällskap man i så fall agerar. Det inger föga respekt att försöka sätta dit finansministern genom att utnyttja flyktiga taktiska tillfälligheter hos ett extremistparti som är kvacksalvare i den allvarliga ekonomiska politiken.
Jan Björklund (L) har mer erfarenhet än många andra på ledande politisk nivå. Han har i likhet med Annie Lööf (C) insett vart högerprojektet att fälla budgeten med SD-röster skulle leda. Han har dessutom insett att om man bryter loss delar av budgeten på det sätt centerpartister börjat fundera på kan det sluta illa på liknande sätt. Dessutom kan det underminera budgetordningen och göra landet ännu mer svårstyrt.
Men den enkelspåriga diskussionen om att vissa av skattefrågorna ska ses som helt överordnade konfliktämnen har fått även Jan Björklund att säga för mycket. Han ser framför sig riksdagsbeslut under våren om uppmaningar till regeringen att inte ha med vissa skatteförslag i budgeten. Om regeringen inte anpassar sig kanske det kan bli tal om misstroende mot Magdalena Andersson (S).
Med Jan Björklunds långa erfarenhet borde han ha insett varför partiledare i praktiskt taget alla partier ända sedan den nya Regeringsformens tillkomst varit ytterst restriktiva med att ens antyda att man skulle angripa regeringen genom misstroendeyrkande mot enskilda statsråd. Man har insett att det är lätt att prata fast sig i något som får oförutsebara följder. Och risken i det här fallet är att man blir indragen i det spel som förs mellan en del moderater, SD, en del näringslivsförbund – samt anhängarna i pressen av en antiliberal allians mellan borgerliga och extremhöger.
Och så gäller det att skilja verkligt viktigt från måttligt viktigt. För Liberalernas del är det utmanande med den stegvisa uppflyttningen av fler och fler ovanför brytpunkten där den verkligt hårda extrabeskattningen av arbete slår till. Det är ett angrepp på det som den mångårige liberale partiledaren Bertil Ohlin gjorde till en central fråga, att det ska löna sig att arbeta.
Över huvud taget borde Liberalernas riksdagsgrupp, och även andra, försöka tänka mer på vad Bertil Ohlin, Nobelpristagare i ekonomi, skulle ha sett som verkligt prioriterat i dagens läge. Det hade med säkerhet inte varit att fördöma ”flygskatten” eller alla skärpningar av ”3:12-reglerna” (som omvandlar delar av vissa företagares arbetsinkomst till kapitalinkomst). I båda fallen talar grundläggande liberala skatteprinciper för sådana åtgärder. Det handlar om att ändra och modifiera förslag. Man ska inte bli ombudsmän för särintressen och säga nej till allt.
Ett verkligt stort ämne, där Bertil Ohlin troligen skulle ha sett en betydande fara i ett tilltag från finansministern, är nedmonteringen av den stora reserv i utländsk valuta som Riksbanken byggt upp med valutalån – som säkerhetsåtgärd inför en allvarlig finanskris.
I ett läge när Trumps inkompetenta administration, Brexit och ett antal möjliga europeiska krisbanker gör att riskerna växer på nytt vill finansministern tvinga Riksbanken att avveckla denna skyddsåtgärd. Riksbankschefen Stefan Ingves sade härom dagen att det är som att sälja brandbilen.
Ett seriöst oppositionsparti – dessutom med Bertil Ohlin som ideologisk förebild – borde sätta in den härda stöten mot finansministern genom att ställa sig på riksbankschefens sida. Riskbilden vid internationell finanskris är sådan att det borde gå att få även finansministerns eget parti att gå emot henne.