Fake news och alternativa fakta kom till vår kännedom när Donald Trump blev världens mäktigaste man och har sedan bränts fast i vårt medvetande genom tidningsrubriker, politiker och högljudda "sanningssägare" på sociala medier.
Som journalist innebär det inte bara att jag noggrant måste faktagranska det jag läser, delar och skriver. Det innebär dessutom att jag i min yrkesroll allt oftare blir ifrågasatt.
Varje gång jobbtelefonen ringer är jag beredd på att få hålla en utläggning om vilken information jag baserat min artikel på och hänvisa till fakta. Trots att det oftast inte spelar någon roll. Personen på andra sidan luren är ganska ofta övertygad om att jag har fel, mörkar eller ljuger oavsett vad jag säger.
Det var ett sådant samtal jag förberedde mig på när en kvinna ringde och ville diskutera en detalj ur en artikel jag skrivit. Jag hade intervjuat en man som höll en upp en skylt under en enmans manifestation på Fristadstorget. Kvinnan ville, trodde jag, diskutera vad som stod på skylten och varför jag intervjuat mannen.
Jag stålsatte mig, kollade att jag hade all fakta tillgänglig, drog en djup suck och ringde upp kvinnan.
Hon undrade om jag hade kvar en bild på mannens skylt och om jag kunde säga henne vad som stod på den. Några av hennes vänner trodde att de sett ett stötande budskap och hon ville kolla med mig om det stämde, eftersom jag hade rapporterat om det.
Det stämde inte. Vännerna hade sett fel. Kvinnan tackade för hjälpen och för samtalet och sa att hon skulle föra informationen vidare till sina vänner.
Ett samtal på några få minuter. Ibland är det allt som krävs för att hindra att en uppfattning blir ett rykte, blir alternativ sanning, blir fake news.
Tack för att du ringde.