Medan Åkesson pratade i medvind i Sölvesborg och var självsäkert raljant, fokuserade Lövin, som höll sitt tal i Avesta, i miljöpartistisk anda på det globala klimathotet. I Göteborg fortsatte Björklund på samma linje som han stakat ut i tidigare tal: det är klyftorna som är den största liberala utmaningen. Samma tema, men med en annan infallsvinkel, hade Sjöstedt, som avslutade den politiska helgen i Umeå.
Trots det var det varken SD, MP, L eller V som var i det politiska Sveriges centrum. Under en tid framöver är ljuset riktat mot Moderaternas partiledarkris. Inte för att den som väljs är särskilt intressant som person. Utan för att hans eller hennes ideologiska riktning kommer att spela stor roll för svensk politik, åtminstone fram till valet 2018.
Antingen slår Jimmie Åkessons långsiktiga förhoppning, som han presenterade i sommartalet, in. Den politiska kartan går från att bestå av två till tre block: ett socialistiskt med S, V och MP, ett liberalt med L och C, och ett konservativt med M, KD och SD.
Eller så håller Moderaterna dörren stängd mot Sverigedemokraterna.
Det senare är ett önskemål som Jan Björklund varit föredömligt tydlig med. Inte minst när han flera gånger lovat sina söner, som är adopterade från Sydkorea, att aldrig hjälpa SD till makten, och dagen innan sommartalet gav han sin syn på regeringsfrågan i en längre intervju med Dagens Nyheter.
Det är otänkbart för Liberalerna att sätta sig i en alliansregering om de borgerliga partierna blir mindre än de rödgröna, eftersom det förutsätter stöd av SD i varenda fråga, vilket inte sker utan motprestationer. Vidare är dagens modell, där de rödgröna regerar för att de borgerliga låter dem göra det, utesluten. Då återstår egentligen bara en lösning: att bryta blockpolitiken, vilket är just vad många väljare vill.
Enligt en ny mätning från DN/Ipsos är den regeringskonstellation som just nu har starkast stöd en blocköverskridande mittenregering. Mest populär är lösningen hos C:s och L:s sympatisörer: 65 respektive 62 procent. Men även bland M:s och S väljare är det fler som är positiva än negativa.
Resultatet är inte särskilt konstigt. I dag stoppas regeringens förslag i riksdagen, utan att det finns någon annan gruppering som är beredd att ta över, och föga förvånande är många trötta på käbblet. För att bryta det dödläget krävs att samtliga eller några av de borgerliga partierna regerar med eller med stöd av SD, eller en regering över blockgränsen, förutsatt att man inte sluter en ny decemberöverenskommelse, som skulle leda till fler svaga regeringar som konstant hotas av regeringskris.
Och här är väljarna tydliga. De som inte sympatiserar med SD vill i regel att SD hålls borta från makten, eftersom det är en farlig väg framåt att ge partiet inflytande.
Då blir den enda vägens politik för såväl väljarna som Jan Björklund att blicka över blockgränsen. Det kan handla om att de fyra borgerliga partierna gör upp med S eller MP. Men det kan lika gärna vara C och L som inleder ett samarbete med S och MP.
Hur utvecklingen blir beror i viss mån på Moderaterna, som just nu snarare verkar snegla mot SD än mot mitten. Därför är det både viktigt och betryggande att L och C tydligt markerat att de i så fall inte tänker följa efter, och synen på SD kan bli 2010-talets kärnkraftsfråga som delar borgerligheten.
Trist, tycker många. Men i dagens politiska landskap är det den bästa vägen att gå.