Man ser farorna med att ett främlingsfientligt parti, som ifrågasätter grunderna i den liberala demokratin, kommer allt närmare en plats i den politiska värmen. Därför förespråkas en skarp gräns mellan den anständiga och oanständiga högern, något som åtminstone de liberala partierna verkar hålla.
Å andra sidan behandlas SD ofta som förvuxna barn. Som ett parti man inte kan förvänta sig särskilt mycket av. Som säger och gör saker övriga har växt ifrån. Vars skandaler tas emot på ett annat sätt än om företrädare för andra riksdagspartier hade agerat likadant.
Detta trots att SD är det tredje största riksdagspartiet och enligt flera opinionsundersökningar har gått om Moderaterna. Sitter i en majoritet av landets kommuner och landsting. Gör anspråk på att ingå i ett regeringsunderlag. Debatterar politiska förslag i radio och tv. Skriver debattartiklar och bildar opinion.
Samtidigt finns en parallell verklighet, där partiet i många fall knappt lägger budgetförslag i kommunfullmäktige. Företrädarna inte svarar på vanliga frågor om det politiska arbetet. Inte reagerar när kvinnliga medlemmar larmar om sexuella trakasserier. Gång på gång säger sig städa ut rasismen, men lika ofta blir påkomna med att sprida antisemitism och islamofobi, och vill ändra villkoren för rättsväsendet.
Eller så är det just därför. För att man vänjer sig. Även vid det man inte vill vänja sig vid, eftersom onormala och oacceptabla saker som upprepas blir normala och i förlängningen acceptabla. I alla fall mentalt.
Och där har vi det största problemet. Parallellt med att opinionssiffrorna ökat harförväntningarna på Sverigedemokraterna fallit, vilket måste bromsas. Det håller inte att rycka på axlarna och tänka att det bara är ännu en SD-skandal, när sexism, rasism eller olagligheter uppdagas någonstans i partiorganisationen.
För SD-politiker är inga förväxta barnungar, utan vuxna människor som är fullt kapabla att ta ansvar för sina handlingar. Det är dags att börja behandla dem som det och därmed betrakta partiet som den maktfaktor det är.