Tvärtom försöker Löfven neutralisera alla frågor utom två – välfärden och SD-samarbete, där han anser att Socialdemokraterna har triumf på hand – exempelvis genom att hävda att valet inte handlar om invandring, eftersom det råder enighet i riksdagen på området.
Kruxet är att det inte är sant. Det finns till exempel stora skillnader mellan S och M:s politik för arbetskraftsinvandring, S och L:s syn på rätten till familjeåterförening, och S och SD:s förhållande till kvotflyktingar.
En annan sak som inte stämmer är att söndagens val skulle vara en folkomröstning om välfärden, vilket statsministern har hävdat genom hela valrörelsen. Så även i Eskilstuna.
Få partier talar lika mycket om sjukvården som Kristdemokraterna, debatterar skolan och LSS med samma engagemang som Liberalerna, eller värnar valfrihet i välfärden likt Centern. Socialdemokraterna har i själva verket lagt stora delar av reformutrymmet på plånboksfrågor – sänkt skatt för pensionärer, höjt barnbidrag och nu den så kallade familjeveckan – i stället för att satsa på välfärdens kärna, som skola, vård och omsorg.
Samma falska skorrning finns när Stefan Löfven säger att Socialdemokraterna är en garant för att Sverigedemokraterna inte ska få inflytande under nästa mandatperiod. Inte för att det är särskilt troligt att S och SD kommer att styra ihop. Men Löfven har ännu inte talat klarspråk om vad han är beredd att offra för att nå målet om en regering utan SD-stöd, bortsett från löftet att Socialdemokraterna ”står till förfogande för att leda en koalitionsregering” (DN Debatt, 4/9).
Det finns det sannolikt fler partier och partiledare som är. Och en relevant fråga till den som säger sig vara garanten för att hålla SD utanför Rosenbad, är hur personen och partiet ställer sig till att stödja eller ingå i en regering utan att ha statsministerposten, om det är vad som krävs för att lösa upp regeringsknuten.
För den krassa sanningen är att ingenting talar för att något av de traditionella regeringsbärande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, kommer att nå särskilt bra valresultat, vilket är en direkt följd av SD:s stigande siffror.
I Dagens Samhälles sammanvägning av de senaste opinionsmätningarna får de rödgröna 39,8 procent. Det är mindre än S ensamt räknade hem i samtliga riksdagsval mellan 1932 och 1988, då de aldrig landade under 40. Om Socialdemokraternas 25,3 procent står sig till på söndag, blir det första gången som partiet lockar mindre än 30 procent sedan Sverige införde allmän rösträtt.
Moderaternas historia är inte lika dominant, men under 20 procent är ett misslyckande, och det här är första gången i modern tid som S och M inte verkar få röster av åtminstone halva befolkningen.
Den nya situationen ställer stora krav på att börja tänka i nya banor för dem som vill bilda regering. Det handlar inte bara om att överväga samarbeten över blockgränsen, med partier som man är van att svartmåla.
Det handlar lika mycket om att inse att det är skillnad på att ha 50, 40, 30 och 25 procent av väljarna i ryggen, och inte fortsätta att ha en stor hunds attityd, när man har krympt till en pudel.