Talang? Bra!
Inspiration? Ett plus!
Tur? Inte fel!
Helt nödvändigt: Hårt jobb!
Massor av hårt, enträget jobb är för det mesta nyckeln till att något på allvar ska lyfta och glimma. Inget kommer av sig själv. Bakom det som till synes flödar naturligt ligger för det mesta, om inte blod, svett och tårar så åtminstone – hårt jobb.
Och det är precis vad Scenknuten lagt ned på sin uppsättning av ”Fame”. För även om det dräller av talang i den här ensemblen så är det inte att ta miste på vilket målmedvetet slit det gått åt för att få alla fötter, tår, klackar och gympadojor att landa på exakt rätt ställe i exakt rätt sekund under denna nästan tre timmar långa föreställning.
Ramen: En artistskola i New York dit unga människor sökt sig i hopp om en framtid som dansare, sångare eller skådisar.
Drömmarna är stora, konkurrensen sylvass och fallgroparna många. Ett felsteg kan bli ödesdigert. Den som vill lyckas måste brinna men samtidigt ha koll på att eld kan förtära. Alla vill lyckas, eller åtminstone göra avtryck, helst ett oförglömligt sådant.
Efter en snygg inledning får vi bekanta oss med karaktärerna. Joe, clownen som har svårt att hålla lemmarna i styr, talangen Thyrone som fuskar med läxorna, Carmen som experimenterar med droger och fiolgnidaren Shlomo - plus en lång radda andra elever och lärare som alla tillbringar sina dagar i trikåer och benvärmare.
Danspartierna är ett rent nöje i sig, bara att luta sig tillbaka och fascineras över hur så många rörelser och så mycket bensprattel kan vara så väl synkade. Scenen blir till en enda stor våg när alla aktörer är i farten samtidigt. Så skickligt!
Handlingen bärs upp av de musikaliska inslagen, en levande orkester i diket är verklig lyx, och gör "Fame” till en riktig vitamininjektion trots att allt inte går i rosenrött.
Här finns också flera helgjutna sånginsatser: Carmens med ledmotivet förstås, men pluspoäng också för lärarnas munhuggning. Liksom självklart för Thyrones uppgörelse med både sig själv och skolan.
Men rättvisast är att lyfta fram allihopa, hela ensemblen gör en storartad insats, tre timmar bara rinner iväg och försvinner.
Under avdelningen invändningar kan möjligen ljudkvaliteten listas, lördagsomgången hade vunnit på en finkalibrering och, på sina håll, något långsammare tal.
Att premiären inte var helt fullsatt kan ha med eftermiddagstiden att göra. "Fame" känns som en typisk kvällsföreställning. Och den här uppsättningen är värd lapp på luckan.