Det är inte ofta jag besöker vårdinrättningar. På sin höjd har jag besökt sjukhus och vårdcentraler max 10 gånger de senaste fem åren. Och tur är väl det.
Och låt oss stanna vid vårdcentralen. Väntrummet är ofta kalt, det finns på sin höjd några socialstyrelse finansierade tavlor med obegripliga motiv som Statens kulturråd uppmanade att alla skulle införskaffa.
Det finns också några gamla veckotidningar, böcker för barn, pussel, leksaker och broschyrer från landstinget om allt som är farligt.
I sofforna som är extremt nedsuttna och som luktar mystiskt, en svag lukt av vanilj, enligt mig, bär på mycket ångest. Speciellt soffan som är närmst dörren till ingången till vårdrummen. Den soffan är extra ångestladdad.
I den soffan har det suttit många människor, unga som gamla. Varje person som suttit där har haft sina skäl.
Men det som skrämmer mig är själva väntrummet. Bara ordet väntrum får mig att få kalla kårar.
Vad är det som man ska vänta på? Och varför ska man vänta?
Det är därför jag drar mig från att besöka vårdcentralen. Jag kan inte vänta i väntrummet.
Något måste göras. Någon måste se till att väntrummen inte förblir outhärdliga.
Mitt förslag är därför att alla väntrum i Sverige blir standardiserade, en certifiering som intygar att väntrummet är fritt från ångest.
Väntrummen måste bli den platsen där man kan vara trygg i väntan på besöket som kan sluta med liv eller död.