Första gången som jag slaviskt (nåja) följde ett världsmästerskap i längdåkning var just det i Lahtis 1978.
Vi hade passande nog sportlov och en stor del av tiden tillbringades på ett mysigt pensionat i en ort mellan Ludvika och Borlänge. Där var det förstås meningen att jag skulle åka skidor – på den tiden förekom inga snöfria februariferier. Visst åkte jag en del på längden, inspirerad av stjärnor som den polske sensationen Jozef Luszczek – hans guld på 15 kilometer måste ha retat upp det dåvarande grannlandet Sovjetunionen – och vår egen Sven-Åke Lundbäck.
Den senare var nog en av mina första idoler jämte Wille Löfqvist (hockeymålvakt i Brynäs). Lundbäck gjorde en stark sträcka i stafetten där sedan Thomas Magnuson knäckte Matti Pitkänen i en saxbacke ganska nära målgång. I ett huj sprang svensken i fatt och förbi sin motståndare som inte hade en finsk penni att sätta emot.
Några dagar senare avslutades mästerskapet med att Lundbäck vann femmilen, som på den tiden inte var någon snålskjutstävling/sällskapsresa utan ett spännande kraftprov med individuella starter där man fick besked om hur åkarna låg till kanske var tionde kilometer.
Elva år senare, det vill säga vintern 1989, hade jag inga sportlov längre. Då låg jag nämligen i lumpen nere i Linköping. Vilket gjorde det omöjligt att titta på varenda VM-distans i Lahtis. Men jag såg Christer Majbäck åka hem en bronspeng på 30 kilometer, jag kollade när Torgny Mogren avgjorde stafetten och jag följde femmilen där Gunde Svan vann närmast före nämnde Mogren. Därtill bärgade blågult en trippel på 15 kilometer fritt. En riktig guldålder, med andra ord, trots att begrepp som skiathlon och sprint var totalt okända.
2001 hade Lahtis på nytt äran att anordna ett längd-VM. Vid den tidpunkten tjänstgjorde jag sedan länge på Kurirens sportredaktion vilket förstås gjorde det möjligt att följa mästerskapen via tv, oavsett om du var uppsatt att jobba eller hade en ledig dag. På nytt gladde de svenska herråkarna. Bland annat fick Per Elofsson ett genombrott med två individuella guld. Mästerskapet kom dock att få en minst sagt fadd eftersmak på grund av alla dopningsfall – preparatet vilket användes hette hemohes – som avslöjades på löpande band. När hemmastjärnor som Isometsä, Immonen, Kirvesniemi och Myllylä kastades ut från VM-staden slogs ett helt (herr)landslag i spillror. Vi får hoppas på skandalfria tävlingar i Lahtis den här gången.
Blir det blågula framgångar även 2017? Det tror jag absolut. Nu får emellertid damerna med Charlotte Kalla och Stina Nilsson i spetsen dra det tunga lasset. Minst en handfull medaljer förväntar jag mig följer med hem från vårt östra grannland