Varifrån fick hon sin kraft och sitt mod? Det undrar jag verkligen med tanke på hur Jenny Diski växte upp. Fem av hennes böcker finns på svenska och en av de bästa är ”Främling på tåg” (2005). Det är en vass, välformulerad, rolig och annorlunda reseberättelse om en tågresa genom USA. Den handlar, mycket förenklat, om att känna sig hemma borta och borta hemma. Jenny Diski dagdrömmer, pratar med folk som kommer i hennes väg och röker. Hon reflekterar också över sin utsatta uppväxt och en del av hågkomsterna återkommer i hennes ”Den sista resan”. Det blev dessvärre hennes sista bok: Jenny Diski avled i lungcancer i april 2016.
På engelska heter den här boken "In Gratitude" och det tycker jag hade varit en mycket bättre titel än den svenska. Den engelska titeln ger ett annat, mer sammansatt, perspektiv på texten. Det hela börjar med att Jenny Diski får diagnosen lungcancer, en inoperabel sådan. Hon beskriver sina reaktioner och fasar för klichéer, för att se cancern som en resa.
Ska hon verkligen skriva om sin sjukdom? Det är så hon levt, genom att skriva. Det är så det får bli. Och visst, här finns mycket om sjukdomen, behandlingar och följder men framförallt handlar det om Jenny Diskis förhållande till författaren Doris Lessing, som fick Nobelpriset 2005. Hon dog 94 år gammal och då hade Jenny Diski känt henne i femtio år. Det betyder inte att hon vet hur hon ska beskriva deras relation. Den är komplicerad, minst sagt, och det är intressant. Som alltid är Jenny Diski besk, rolig och skärskådande.
Det här hände: Doris Lessings tonårsson Peter skrev ett brev till sin mamma och frågade om hon inte kunde ta hand om smarta Jenny, som blivit relegerad från sin skola och sedan inlagd på mentalsjukhus. Myndigheterna försökte hitta en lösning: Diskis mamma var psykiskt sjuk och pappan en notorisk sol- och -vårare. Hon kunde inte bo hos någon av dem och Jenny Diski har i andra sammanhang berättat om hur hon tillbringade dagar i tunnelbanan, den välsignade Circle Line, där hon kunde läsa och vara ifred. Doris Lessing kliver in som räddaren i nöden. Diski får flytta in, möta mängder av människor som sitter runt Lessings middagsbord. Det är författare, psykologer, konstnärer. Diski som vill skriva, lär sig att lyssna och så småningom ta mer plats.
Uppenbarligen gjorde Doris Lessing en insats för den stökiga tonårstjejen med drogproblem. Hon sa dessutom att Jenny inte behövde vara tacksam. Ändå finns här en oresonlig ilska och ett stort mått av skepsis mot Doris Lessing. Peter blev sjukligt bunden till sin mamma och Jenny Diski är upprörd över det. Hon tycker att Lessing tog en stor risk med tre personers liv.
Kanske det. Det är en sammansatt verklighet men jag tycker det är förvånande att den vuxna kvinna som skriver den här boken inte är mer generös i sin syn på Doris Lessing. Tacksamhet är inte alltid enkelt.