Augusti 2014 går till historien på grund av den ovanligt stora skogsbrand som rasade i Västmanland under några varma, torra och blåsiga sommardagar. Omkring 14000 hektar skog förvandlades till ett brinnande inferno som slutligen lämnade efter sig ett gigantiskt, förkolnat plockepinn. Röklukten kändes även i Eskilstuna och Strängnäs och händelsen skakade om hela landet.
Branden tog en människas liv, skadade en annan människa svårt, utraderade flera hus och förstörde ekonomiska värden för hundratals miljoner kronor.
Skogen och bygden i trakterna kring det eldhärjade området håller fortfarande på att hämta sig.
Från den asfalterade bilvägen mellan Ramnäs och Virsbo märks emellertid inga spår av storbranden som for fram en liten bit längre in i terrängen för exakt tre år sedan. Men bakom den smala remsan av levande tallar längs dikeskanten breder ett annat, kargare landskap ut sig.
Sommaren 2017 präglas stora delar av det branddrabbade området alltjämt av döda träd så långt ögat når. Rötterna på de svartaktiga stammar som ännu står upprätt är helt blottade efter den kraftiga eldsvådan som både grävde sig långt ner i marken och som letade sig ända upp i trädkronorna. En del skog har avverkats men mycket har lämnats kvar som den är. Den stora skillnaden mot de två tidigare somrarna efter branden är att marken numer är så gott som helt täckt av grön växtlighet.
Utmed grusvägarna inne i skogen har träden tagits bort för att inte riskera att ramla ner över vägen när det blåser. För falla lär de flesta av de kvarvarande träden göra, förr eller senare.
Till synes mitt i det utbrända skogslandskapet sitter Anita och Sten-Magnus Jonasson och njuter av solen på altanen till sitt nybyggda sommarhus. Vid samma tid för tre år sedan flydde de hals över huvud från lågorna som slukade deras förra hus och ladugården som hörde till.
‒Det var bara den mögliga gamla lekstugan som klarade sig, säger Anita Jonasson och pekar på en litet rött hus med vita knutar som står kvar på tomten som om ingenting hänt.
Två ekar på gårdsplanen skonades också av elden. Men i år var de ändå tvungna att sågas ner. Nu finns bara stubbarna kvar som minne.
‒Vi hade en arborist här som tittade på dem. Vi hade hoppats att de skulle överleva men de stod mer eller mindre och kippade efter andan så vi fick ta ner dem, säger Anita Jonasson.
För tre år sedan hade Anita och Sten-Magnus Jonasson skogen precis inpå knuten. Efter branden har närmaste området runt tomten röjts och blivit till öppna fält.
‒Det är väldigt annorlunda mot innan men det är fascinerande att se hur allt förändras.
[bild nr="2, 14"]
I närheten finns ytterligare ett par gårdar. Före branden kunde Jonassons inte se grannhusen men nu skymtar de mellan de kala trädstammarna. Stigen ner till sjön där de haft sin båtplats kan de dock inte använda längre på grund av den oländiga terrängen i brandens spår.
‒Det var den där måndagen som allt hände, säger Anita Jonasson.
”Den där måndagen” avser måndagen den 4 augusti 2014 då eldsvådan i Västmanland gick helt överstyr. Branden hade startat några dagar tidigare en bra bit från Jonassons stuga. Den här dagen spred den sig plötsligt flera kilometer i timmen och brandområdet femdubblades på en enda dag.
Boende på andra håll hade evakuerats men Anita och Sten-Magnus Jonasson hade inte fått några indikationer eller uppmaningar om att ge sig av.
‒En granne cyklade förbi här för att titta om han kunde se något av branden. Han kom tillbaka efter ett tag eftersom han tyckte det stack i ögonen. Sedan gick det inte mer än tio minuter innan vi hörde ett högt dån bakom ladugården och så kom det som en svart vägg emot oss, berättar Sten-Magnus Jonasson.
Paret kastade sig in i bilen, försäkrade sig om att även grannarna var på väg bort, och lämnade sitt sommarhus sedan 24 år utan att få med sig en enda pinal. Senare, hemma i permanentbostaden i Järfälla, såg de på tv att deras totalrenoverade boningshus från 1891 brunnit ner.
‒Även fast vi förstod att gården sannolikt brunnit var det förstås en chock att få reda på det via tv:n. Men vi är så klart glada att vi hann härifrån i tid, säger Anita Jonasson.
I dag står det nya huset på samma plats. Det fanns egentligen ingen tvekan om att de skulle tillbaka.
‒Det är inte bara att skaffa sig något någon annanstans. Det är här vi vill vara. Man får göra det bästa av situationen.
Nu ser de framåt och gläds åt det nya som kommer upp ur myllan.
‒Men vi saknar att plocka svamp, blåbär och lingon.
För trots att den tidigare så sotiga marken återigen är täckt av grönska lär det dröja innan det blir några vidare bär- och matsvampskördar att tala om. Men för forskare inom olika naturvetenskapliga ämnen är brandområdet en guldgruva.
Gustaf Granath är växtekolog och ingår i ett team med forskare från Sveriges lantbruksuniversitet SLU, Uppsala universitet och Umeå universitet som undersöker hur vegetationen påverkats av en så massiv brand.
‒Det som är så intressant är att vi nu har tillgång till ett så stort område och kan undersöka hur olika typer av brukad skog återhämtar sig efter brand, säger han.
För att med säkerhet hitta en skogsbrand av lika stor omfattning i Sverige som den 2014, måste man gå tillbaka ytterligare minst 500 år i tiden.
Även om det kommer att ta lång tid innan brandområdet i Västmanland blir en uppvuxen skog igen, har många växter kommit tillbaka. Bara några veckor efter branden syntes fläckar av grön lungmossa i den i övrigt svarta naturen.
I år breder ett hav av lila rallarrosor ut sig över området som före branden huvudsakligen bestod av 50-60-årig tallskog. De flesta träd dog direkt i samband med eldsvådan och resten har dött eftersom. Men nya träd är på gång. Små tallplantor har kommit upp ur jorden och späda björkar och aspar skjuter fram lite här och var.
‒Om något år kommer stora områden att vara som en grön vägg av asp och björksly, säger Gustaf Granath.
Elden gav också liv till speciellt brandanpassade växter. Svedjenäva, en art vars frön bara gror om marken hettats upp, blommade i massor året efter branden. Fröna kommer nu att ligga nere i backen i väntan på nästa brand.
En stor del av marken i brandområdet har köpts loss av staten och omvandlats till naturreservat. Även skogsbolaget Sveaskog har bevarat delar av sin branddrabbade skog som ekopark.
Även om just skogsbranden i Västmanland är unik i sitt slag är skogsbränder i sig ingen ovanlig företeelse. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är lärdomarna efter branden att krisberedskapen i landet måste stärkas, framför allt genom samverkan. Räddsam Mälardalen, samarbetet mellan räddningstjänsterna i Eskilstuna, Strängnäs, Västerås, Hallstahammar och Surahammar som har sin bas på brandstationen i Eskilstuna, är till exempel en direkt konsekvens av skogsbranden i Västmanland.
I den officiella olycksutredningen kring branden konstateras dock att den brandspridning som skedde i augusti 2014 ”saknar motstycke i modern tid i Sverige och hade sannolikt inte gått att hejda eller släcka ens med mycket stora resurser”.