Ja, med nuvarande teknik, nuvarande beskattning av utsläpp och nuvarande ovilja till handling i en rad viktiga länder kommer utsläppen att fortsätta så att tvågradersstrecket bryts igenom och uppvärmningen går vidare mot än mer riskabla nivåer.
Det var då utmärkt att regeringschefer samlades på tisdagen för att försöka få större praktisk uppslutning bakom Parisavtalet. Sverige var också representerat, av Stefan Löfven. Men det är Macron som håller på att bli mer och mer betydelsefull som drivande i internationell samverkan. Detta bör ses som en viktig ny faktor i svensk utrikespolitik. Inte minst i klimatpolitiken är det många som vill se Macron misslyckas. Det är då angeläget för en rad mindre men inte oviktiga länder, exempelvis Sverige, att ge honom ett konstruktivt stöd.
Det är utsiktslöst att få investeringar, teknikskiften, sparsamhet och nya beteendemönster att ge en kraftigt minskad förbränning av fossilt kol ifall inte priset på utsläpp med viss kraft verkar åt rätt håll. I de flesta länder behöver det bli dyrare att elda kol, olja och gas eller att göra andra klimatskadliga utsläpp.
När internationell uppslutning om detta är så viktig är det inte en rationell hållning från svensk sida att kategoriskt motsätta sig att EU skaffar gemensam skattepolitik – i den del som avser lägsta prisnivå för utsläppt koldioxid. Detta är något annat än att skattefrågorna i hela deras vidd skulle göras överstatliga. Det ändrar inte på att medlemsländerna har stort utrymme för egen avvägning mellan skattetryck och sociala ambitioner. Men det skulle hindra att vissa medlemsländer förblir osolidariska och saboterar en fungerande klimatpolitik.
Bakom mycket av det skengröna självberömmet på kontinentenfinns i själva verket utsläppsnivåer långt över de svenska, många koleldade kraftverk samt en gaslobby som lyckats låsa fast länder i stort beroende av rysk och annan fossilgas. Det var en av de viktigaste knutpunkterna i den hanteringen som drabbades av en stor explosion öster om Wien i tisdags morse, där en rätt stor mängd fossil gas snabbt förbrändes till klimatskadlig koldioxid.
Inför tisdagens Parismöte skrev premiärminister Theresa May i The Guardian, om allvaret i klimatfrågan. Storbritannien är pådrivande i en grupp som bildats av länder somavser att kraftigt skära ned sten- och brunkolets andel av elförsörjningen. Det är verkligen en av de kärnfrågor där stora utsläpp behöver angripas med förtur. När det nämndes förra gången här på ledarsidan var det med konstaterandet att Sverige inte behövde gå med. Bara en bråkdel av en procent av den ström som genereras i Sverige kommer från koleldning, medan det i till exempel Danmark är 24 procent.
Men Theresa May pekar i sin artikel på att Sverige gått med i alla fall. Dettagerett märkligt intryck. Det som de närmaste åren händer i Sverige är att fyra kärnreaktorer stängs av, så att elexporten, som gjort omfattande klimatnytta, inte kan fortsätta annat än mer tillfälligt. Denna minskning av elexport drar med sig koleldning utomlands, som till låg marginalkostnad snabbt kan ersätta ström från Sverige. Dessutom kan vattenkraften bli överbelastad i den viktiga rollen att balansera tillgång och efterfrågan på effekt.
Lika lite som det är riktigt genomtänkt att motsätta sig ett europeiskt minimipris på kol är det särskilt väl genomtänkt att försköna en svensk förändring som ger ökad koleldning i Nordeuropas elsystem – genom att visa upp sig i en klubb där medlemmarna lovat verka för en motsatt, mer klimatvänlig inriktning.