Fem europeiska tonsättare vid tiden för första världskriget bildade en röd tråd för lördagens Gipsholmskonsert. En turbulent epok med braskande brokigheters musik avlockade Lövstabruksmusikerna makalöst habila tolkningar. Det originella programmet bör lovordas.
En parodisk nonsensmarsch av Schönberg för tyska soldater vid fronten klingade mest som en ovidkommande bagatell, och Kreislers kända Miniatyrmarsch, publikfriande och insmickrande, ger bilden närmast av en gammal krogtrio.
Boulangers Nocturne, subtilt drömsk, franskdoftande och förfinad, med klockklang och bitterljuv melodik, blev en konsertant pärla. Rätt hanterat kan stycket bli en klassiker.
Elgars pianokvintett med sitt flödande stråkmelos är dock både opersonlig och oengagerad, konturlös som mycket av Elgars musik. Obearbetade infall och idéer utan profil ger lyssnaren många frågetecken. Sökande och improviserad klingar musiken, ibland tydligt Brahmspåverkad.
Konsertens höjdpunkt kom med Ravels imposanta pianotrio, där glasklara klangvalörer, hisnande teknik, gnistrande vitalitet och legendariskt sagoskimmer, intrikata rytmprofiler, fjärran klockor och bjärta tempikast kontrasterade mot hejdlösa stegringar och gränslösa kulminationer, bitvis kryddad med klang av storslagen pianokonsert. Jisses, denna Ravel, alltid makalöst krävande och svårspelad!
Kammarensembeln gav utsökta prov på första klassens mästarspel, där elegans, teknik och flammande patos stämt träff med habil stringens.
Såväl stråkkvartetten som pianisten övertygade med elán och esprit! Vi återhör dessa musiker gärna i några kvalitetsfulla pianokvintetter framdeles.