Förändringar i jordens klimat, miljöförstöring, terrorism, ökad antibiotikaresistens, utrotning av växt- och djurarter, ökad främlingsfientlighet och organiserad brottslighet. I alla fall enligt årets nationella SOM-undersökning, som presenterades tidigare i veckan.
Vad handlar riksdagsvalet om? Ifall tiggeri ska förbjudas. Ett bidragstak införas. Eget bruk av narkotika tillåtas. Arbetsförmedlingen läggas ner. Om Sverige ska satsa på snabbtåg.
Det är åtminstone så några av påståendena från TT:s valkompass ser ut, som ska besvaras med instämmer helt, instämmer delvis, delvis emot, helt emot eller ingen åsikt. Kompassens tre skolfrågor handlar om ifall staten ska ta huvudansvaret, om fler religiösa friskolor ska tillåtas och om niqab ska förbjudas.
Vettigt? Det varierar mellan frågorna, som är en spegling av mediabevakningen och det politiska samtalet. Många av dem passar bra för en förenklad och polariserad debatt: Fler religiösa skolor – ja eller nej? Men det är knappast de vägvalen som avgör Sveriges framtid, och om politiker ska ta människors oro på allvar är det inte klädkoder och förbud som bör stå högst upp på agendan.
Ifall valkompasser verkligen vill hjälpa läsarna att ta politisk ställning bör de fokusera mindre på småsaker och mer på partiers övergripande politiska riktning och reformförslag. Ska det offentliga byggas ut eller minska?Vilka intressen eller principer bör väga tyngst vid målkonflikter? Hur ser de övergripande målen ut?
Här kan mediebevakningen i stort bli bättre och börja skildra helhet, inriktning och filosofi, snarare än enskilda delar. För det går utmärkt att tycka att snabbtåg verkar lovvärt samtidigt som man förhåller sig skeptisk tills man vet om eller hur det påverkar annat, som satsningar på pendlingstrafiken i Mälardalen.
Samma sak gäller områden som inte primärt bottnar i ekonomiska avvägningar. Visst kan man gå på magkänsla när man tar ställning för eller emot tiggeriförbud, religiösa friskolor och niqabförbud. Men ännu hellre bör frågorna lyftas till ett principiellt plan.
Det är inte minst viktigt i dag när ”individuella rättigheter [utmålas] som ett onödigt hinder för majoritetens vilja att försvara en nation mot vad den uppfattar som yttre hot”, som Ola Nordebo, politisk chefredaktör för Västerbottens-Kuriren, nyligen skrev (22/4). På så sätt kan auktoritära ledare inskränka rättigheter för enskilda, så länge majoriteten föreställer sig att det enbart är andras rättigheter som ligger i farozonen, som invandrares, flyktingars och kriminellas.
Dessa auktoritära ledare har även en tendens att försämra möjligheten för fria medier att spegla, granska och tolka makthavare. Det märks i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, som publicerades på onsdagen, som visar att utvecklingen i Europa går snabbt nedåt i ”länder med demokratiskt valda ledare som inte förstår hur demokrati fungerar” (TT, 25/4).
Ett annat uttryck för det är ”försvagad demokrati”, som ligger ungefär i mitten, på 13:e plats, bland saker som väljarna oroar sig för. Även den oron måste tas på allvar.